Egentligen tänkte jag åka skidor igår. Vädret såg enligt prognosen helt fantastiskt ut, kontra vår snöiga åkning i tisdags. Jag kom såpass långt i den planeringen att jag packade bilen, åkte de tio milen till Åre för att där få jaga parkering (vilket aldrig hänt förut, då har jag ändå åkt vid både sport- och påsklov).
Redan när jag åkte genom byn fick jag en känsla av att det skulle bli en hel del köande. När det är 30 meters kö till VM6:an kan man börja ana oråd. När parkeringen vid Rödkullen sedan var helt tjock så stärktes den känslan. Jag fick en plats vid Ullådalen, satt några minuter och funderade. Fint väder, absolut. Men att bränna femhundringen på att under tre-fyra timmar få stå i långa liftköer? Nej tack.
Så jag nyttjade en av alla fördelarna med att ha nära Åre. Jag åkte hem.
Det sved lite. Så klart. Men det är väl så ibland. Saker blir inte som man tänkt. Jag passade istället på att stanna till vid Ristafallet på hemvägen. Vattenfallet är nog mest känt som inspelningsplats för delar av Ronja Rövardotter.
Jag fick faktiskt ha en liten miniguidning för några turister på plats och så fick några britter (som såg ut att frysa) min överblivna parkeringsbiljett också. God jul, typ. Ristafallet var otroligt vackert. Nästan djupfryst, isgrottor att titta in i och med snön hängandes på granngranarna.
Sedan fortsatte jag hemresan. En egen liten planerad oplanerad roadtrip. Jag hann lyssna igenom lite poddar, göra några telefonsamtal och bara ha tid för egna tankar några timmar. Välbehövligt.
Väl hemma packade jag om väskor och annat och åkte ut på Frösöns fina vidder och fångade solnedgången vid Sommarhagen (!). Jag sprang i halvmeterdjup snö, kastade mig på marken för att få de rätta vinklarna och försökte njuta av stunden på samma gång.
De här dagarna alltså. När snön har ramlat ner i ett nästan vindstilla Jämtland så visar naturen verkligen upp sig på bästa tänkbara sätt. En fin lördag kort och gott, trots inställd skidåkning. Men jag har hört att backarna i Åre står kvar. Så de får jag ta mig an nästa helg istället.
Med det tänker jag stänga 2017 på bloggen. I morgon sammanfattar jag december och så kommer jag framöver skriva lite mer om resorna som varit i höst. Någon nyårskrönika tänker jag inte köra, inte några BestNine2017 heller, som florerar hårt på Instagram just nu. Alla andra kör ju det så då kan jag fokusera på annat. Som att tuta in 2018.
Vad säger ni? Är ni redo för nästa kapitel? Jag är. Vi ses på andra sidan tolvslaget!
Jag älskar det norrländska tänket där 10 mil enkel resa är att betrakta som nära! ?
Tio mil är ingenting. Rubbat hur snabbt en tar till sig det där med avstånd faktiskt. 🙂
Klokt val att kolla naturen i st f köandet i Åre. Smart att ställa om tankarna ibland. Åre finns ju kvar som du skrev.
Önskar dig ett intressant och spännande 2018
Ja, Åre finns kvar. Förmodligen redan i helgen som kommer. 🙂
Gott nytt år det samma!