Varför är det alltid längre åt ena hållet?

Jag läste en artikel i den ena lokalblaskan för ett par veckor sedan. Om en hemvändande jämte, som efter tio år i Stockholm beslutat sig för att flytta tillbaka till Östersund. Många gör ju så. De drar från lilla staden till den stora. För plugg, jobb och en snygg karriär. När det sedan vankas det lugna familjelivet med barn, förskolor och närhet till barnvakt så kommer de tillbaka. Jag har självfallet inget emot det, helt tvärtom. Storstäderna behöver färre människor, glesbygden behöver fler.

Det ovanliga i det här fallet (förutom det faktum att jag läste en papperstidning!) var att hon valde att flytta tillbaka till Stockholm igen, efter bara ett år i Östersund. Livet var inte som när hon lämnade, perioder av arbetslöshet präglade tillvaron och det blev tillslut ohållbart, citat ”Det händer för lite i Östersund!”. Nu är den här artikeln bara tillgänglig för prenumeranter hos Mittmedia, men för er som är det så finns den här.

Det är tydligen längre åt ena hållet

Det var dock inte hemvänderiet som jag kom att tänka på, utan en annan väldigt bekant detalj som hon beskrev mitt i alltihop. Ungefär så här…

”I Östersund tappade jag mycket av Stockholm, men i Stockholm har jag kvar det mesta av Östersund.”

…där hon kort och gott menade att avståndet mellan städerna verkar te sig olika beroende på åt vilket håll man ska åka, och vem som ska åka (det är i alla fall min högst personliga tolkning). Visst, familjeförhållanden gör ju sitt. Har en kvar rötterna i Östersund så är ju konstaterandet ovan inte särskilt märkvärdigt i sig. Men. Det ÄR tydligen alltid längre från Stockholm/Göteborg/södra Sverige till Östersund/Norrland, än tvärtom.

Och där, precis där, slog min egen igenkänningsfaktor i taket.

När jag flyttade till Östersund från Vänersborg i mars 2002 hade jag inte en tanke på något sådant. För det första skulle jag bara stanna här ett år. Under det året såg jag framför mig att både resa hem till Vänersborg med ojämna mellanrum, precis som att jag skulle få besök av familj och vänner där nerifrån.

Aldrig satt sin fot i Östersund

Så här 16 år (!) senare verkar det ändå vara längre och betydligt mer omständligt att åka söderifrån och norrut än tvärtom. Trots att båda sträckorna ska avhandlas. Jag har dock själv aldrig upplevt det så och då har ändå åkt mellan Jämtland och västkusten fler gånger än jag kan räkna. Med bil, med tåg och med flyg. Varje gång jag gör det så kommer jag fram till exakt samma sak – det ÄR lika långt åt båda håll!

Ändå har jag flera vänner som aldrig någonsin satt sin fot i Östersund sedan jag flyttade hit.

Det behöver dock inte röra så brutalt långa avstånd heller. Bara inom stans gränser verkar det vara skillnad. Från vår lägenhet på Frösön har vi tjugo minuters strandpromenad till city. Ändå är det betydligt längre än om man ska ta sig från valfritt bostadsområde utanför stan, med sex kilometers promenadväg. 1,7 kilometer är alltså, enligt vissa, längre än 5,9. Vägarna ut till Frösön också, de verkar betydligt svårare att åka på än vägarna från Frösön till stan. Bussarna ska vi inte ens tala om.

F som i folk, f som i fördomar

Under mina tio första år i Östersund fick jag ofta två frågor. Från vänner, bekanta, släkt och annat löst folk. Båda har lyckligtvis avtagit men de förekommer fortfarande i spridda skurar. När ska jag flytta hem (och när ska jag skaffa barn)? Som om något av det där vore en självklarhet. Som att allt annat än ens uppväxtplats bara är något tillfälligt. Som att ens startplats i livet också är ens slutdestination.

Vad är förresten ”hem”? Jag har snart bott längre i Östersund än jag gjorde i Brålanda, där jag växte upp tills det att jag var 19, tog studenten och lämnade. Om några månader har jag, totalt sett, bott fler år utanför min uppväxtort än jag bott i den.

Återigen, vad är ”hem”? Egentligen?

Det där med avstånd, folks uppfattningar samt deras fördomar är ett ganska spännande kapitel i boken om livet. Det gäller inte bara mig själv och mina vänners förhållande till platser norr om Dalälven, utan rent generellt. Tjugo mil för mig är ingenting. Tjugo mil för någon i Skåne är halva Sverige.

Den allmänna synen

Kanske låter jag lite bitter över att inte ha fått besök av de jag trodde skulle besöka. Men jag vill inte klaga. Vi har kontakt ändå och umgås när jag är på ”rätt” breddgrader. Dessutom har jag min bror som bor i stan, en syster som bott här, jag har föräldrar på besök några gånger per år och även en och annan släkting som hittat hit genom åren. Precis som min vapendragare från förr, som till och med flyttade hit under några år och nu har bildat familj med anknytning en plats i Jämtland. Fantastiskt!

Den allmänna synen, om att det är längre avstånd från söder till norr, verkar ändå leva och frodas. Jag undrar varifrån den underbyggs. Fördomar? Okunskap? Ointresse? Eller bara ett fånigt raljerande om att ”allt händer i storstan”? I så fall kan samma personer ha det i åtanke nästa gång de besöker Sveriges bästa skidanläggningar och Europas sista orörda vildmark.

Har du liknande erfarenheter av att flytta till ”outforskad och öde plats”? Eller tvärtom?