Vandra i Berchtesgaden – Europas gömda paradis

Klockan är strax före nio och köerna ringlar sig redan långa utanför biljettluckan. Den av hösten kylslagna byn Königssee i Berchtesgaden har knappt vaknat upp men strömmen av turister till dagens första båtar är intensiv. Det är dessutom säsongens sista dag för att ta sig över den gudomligt vackra sjön hela vägen bort till Obersee.

Jag har dragit kragen högt upp till hakan och luften är kall och klar, sådär som bara höstluft kan vara. Vi tar fönsterplats på båten och det enda som faktiskt saknas vore väl en varm mugg kaffe. Annars känns livet komplett, just där och då.

Berchtesgaden – omringat av Österrike

Allra längst ner i sydöstra Tyskland ligger Berchtesgadens nationalpark intryckt, nästan omringat av Österrike. Här har Alpernas spetsiga toppar börjat sticka upp mot nästan tretusen meter och nedanför ligger lämningen från senaste istiden, sjön Königssee. 

Landskapet en tidig oktobermorgon är så magnifikt så att det nästan gör ont. Lövskogarna har exploderat i höstfärger och pryder landskapet när vi i den elektriska båten sakta puttrar ut på sjön. Branta bergväggar omger oss och en stund in i båtfärden stannar motorerna. Det som redan var tyst blir nu än tystare.

Trumpetens toner mellan bergväggarna

Kaptenen ställer sig och demonstrerar prakten i alplandskapet, när tonerna från trumpeten han börjar spela på studsar mellan bergen. Jag hinner tänka på hur mycket jag älskar sådan här akustik, efter att själv ha spelat trumpet i både kyrkor och konserthallar.

Alperna, med en båt på en stilla sjö som spellokal, är onekligen snäppet värre.

Båten gör tre stopp. Några passagerare hoppar av vid Kessel, en liten brygga vid början av en vandringsled som tar en tillbaka till byn. Det andra blir vid St. Bartholomä, det kända kapellet som bara nås via båt eller en lång vandring över bergen. Vi fortsätter med Salet i sikte, vid sjöns ände och där båtarna vänder tillbaka. Vattnet är kristallklart när vi sakta glider in och lägger till.

En stilla alpsjö i Berchtesgaden

Det är hit, till den här bryggan, som båtarna den här dagen gör sina sista stopp för säsongen. Här säger skyltningen tjugo minuters promenad till Obersee och vi siktar in oss på det. Vandringen är lätt, på en bred och lättillgänglig gångväg. Det tar max tio minuter att gå och vi leds fram till där sjön öppnar upp landskapet. Obersee är inte alls så vackert som jag föreställt mig.

Det är betydligt vackrare än så. 

En helt stilla alpsjö. Bergväggar som stupar nästan lodrätt ner i vattnet. Där solens strålar sticker in mellan färgsprakande lövkronor ovanför stigarna och där fötterna prasslar i nyfallna löv. Som i en saga. Fast högst verkligt. 

Stigarna varvas med trappor längs bergväggarna. Vi möter allt från japanska turister med selfiepinnar till vandrare som är på väg tillbaka från en förmodad längre strapats. Vid änden av Obersee går det att fortsätta på lederna längre upp i bergen, men vår plan är att vända vid sjöns ände.

Efter en halvtimmes promenad stannar vi till vid stranden, när vi nått sjöändan. Solen orkar precis över trädtopparna på bergskammen bredvid. Sjön badar dock i strålarna, precis som det vita Watsmann-massivet, som reser sig ovanför alla andra bergstoppar några kilometer bort. Jag blir sådär fånigt sugen på att klättra i berg igen och kammen där uppe på toppen ser ännu mer lockande ut än Besseggen i Norge i somras.

Paradiset i ett hörn av Tyskland

Det är nästan svårt att ta in att det här är på riktigt. Att det faktiskt existerar platser som visar upp den här tavelbilden. Som i en saga. Eller som hämtad ur någon picture-perfect-broschyr med tillrättalagda och redigerade bilder. Fast just den här dagen finns det. En stilla oktoberdag vid lunchtid, med blå himmel, en alldeles lagom mängd turister runt oss och prassliga löv på marken, där vi travar fram på stigen.

Båttrafiken på Königssee är tät så det är lätt att välja en återresa efter att ha inhalerat ett par ljuvliga timmar vid Obersee. På vägen tillbaka passerar vi återigen St. Bartholomä. Watzmanns vita bergväggar reser sig fortfarande mäktigt upp och badar i höstsolen. Vi hör hur ännu en kapten på en av båtarna stannar motorn och låter trumpeten eka mellan bergväggarna. Det är en klassiker på de här turerna. Turistigt ja visst, men jag kan inte komma ifrån att akustiken är häpnadsväckande. Precis som allt annat har varit den här förmiddagen.

Alptoppar. Sjöar. Kristallklart vatten. Höstfärger. Och alldeles lagom tempo för att hinna njuta. Den ambivalenta delen av mig brottas mellan de olika tankarna. För egentligen vill jag visa alla jag känner hur vackert det är. Samtidigt som jag vill behålla det för mig själv.

Berchtesgaden är sannerligen ett paradis i ett hörn av Tyskland. Låt det förbli så.

Vissa delar av den här turen är gjorda tillsammans med Berchtesgadener Land Tourismus. Allt i och kring det här inlägget (idé, planering, genomförande, texter, tankar, bilder, åsikter, reflektioner med mera) är skapat utifrån är mina egna personliga upplevelser.