Ibland dyker diskussionerna upp. Som senast häromdagen. På jobbet, vid fikabordet. Om ålderns intåg, krämpor och rynkor. Om ynglingarnas ork, förmågor men även orutin i livet. Någonstans verkar nyckelåret vara ”27”, oklart varför. Och då började jag fundera kring det där. Hur gammal eller ung jag känner mig. Hur jag vill känna mig. Hur jag vill må.
Det verkar ju finnas en ständig strävan efter att förbli så ung som bara går. Av någon anledning. Den släta hyn, kroppen utan krämpor, att orka mer, att vara hungrig på mer. Jämfört med gamla stofiler som stånkar i trappen till andra våningen, med rynkor i pannan och kanske ett dussin kilo för mycket att släpa på.
Men det behöver ju faktiskt inte vara så. Jag började fundera kring 27. Vad gjorde jag när jag var där? Hur mådde jag? Hur var fysiken? Psyket?
Det jag kom fram till var att jag ändå var i en bra ålder med trivsel i livet. Ett ganska nytt förhållande, jag hade precis återupptagit fotbollen och hade ett jobb där jag trivdes och utvecklades. Plus den ständiga (och kanske naiva) hungern i att ta mig framåt, som emellanåt satte mig i onödigt krångliga situationer.
Ett dussin år senare
Så började jag fundera på vad jag är idag.
Jag fyller 39 år i år och under det här dussinet år som passerat har det hänt pretty much ofantlig mycket. Det är lite som två olika liv. Epoker. Jag har (förvisso ofrivilligt) slutat med fotbollen men så klart hittat andra träningsformer. Jag är väl ett par-fyra kilo lättare och 20-30 minuter snabbare på halvmaran än kring 2007. Rent allmänt känner jag mig, bortsett från ryggskottet i julas då, i bättre fysisk form än någonsin tidigare.
I sju år har jag haft samma jobb. Efter att ha kört fast för drygt ett år sedan satte jag ner foten. Jag ställde krav både på mig själv och andra. Det resulterade i en rejäl uppryckning i somras och som nu fortsatt i höst, vinter och vår.
Jag trivs och ser utmaningar men den där karriärstegen har jag lagt åt sidan, i alla fall för nu. Det finns andra utmaningar att rodda med så jag jagar inte på med 70-timmarsveckor på kontoret för en bättre titel på LinkedIn. Det bästa är att jag har funnit ro med den insikten, men ser väl också att det kan förändras med tiden.
Frisyren har också förändrats. Redan 2009 insåg jag att mina gener för en stilig Beckham-frilla inte fanns så då köpte jag en trimmer. Sedan dess har jag skött frisyren på egen hand, vilket så klart besparat mig både tid och pengar. Men visst, hade jag fått önska något så vore det väl en bättre håruppsättning. Det ska jag erkänna.
Jag är rikare!
Men. Framförallt känner jag mig rikare. Ja, ekonomiskt är det betydligt mer stabilt än 2007 men framförallt rikare i livet. Mer livserfarenhet, kort och gott. Jobben jag haft har gett mig en hel del. Att jag har haft bonusbarn under några år har också utvecklat mig (och gjort mig mindre konflikträdd). Att ekonomin tillåtit en mer utsvävande tillvaro har också bidragit till ett rikare liv så klart. Så vill jag också fortsätta.
Jag känner fortfarande att mina prioriteringar är de rätta för just mig. En lägenhet är perfekt och jag längtar fortfarande inte efter ett hus att renovera, en bil att meka med eller massa ungar att ta hand om. Jag vill själv kunna styra över min tid så gott det går. Egoistiskt kan säkert tyckas. Fast jag har ju ett liv. Då är det ju jag som ska leva det. Och då vill jag göra det på mitt sätt.
Vissa saker är så klart de samma
En del saker består, kanske på gott och ont.
Jag är fortfarande en pissdålig förlorare och min humor är fortfarande lika fantastiskt bedårande (nåväl). Jag har fortfarande ett behov av egentid och vill gärna sitta själv och ladda batterierna. Jag föredrar fortfarande sena nätter framför tidiga mornar. Jag jublar fortfarande i soffan om Man United slår ut PSG på ett osannolikt sätt eller om jag vinner en FIFA-match på Playstation.
Det är väl sån jag är, gissar jag.
Byta med 27-års-Dryden?
Så frågan är ju då – skulle jag vilja byta med mitt 27-åriga jag? Nej. Det vill jag inte. Jag gillar det jag har idag med både jobb, privatliv, uppplevelsetillvaro och ekonomi. Att jag vet att det finns förbättringspotential på många håll, att det fortfarande finns en strävan efter att bli bättre och rikare. Att jag är starkare i huvudet och i bättre fysisk form. Och att jag är trygg i den vetskapen.
Varför skulle jag vilja byta bort det?
Haha bästa inlägget. No worries kiddo. Du är bra mkt snyggare som 39 än 27 dessutom. Det bådar gott för 49 tycker jag.
Haha, tack! 49 alltså, tänkte väl passerad 40 först till att börja med. 😉
Jag vill inte heller byta med mitt 27-åriga jag även om jag har lite svårt att acceptera mina första rynkor. Men om man skrapar på ytan och skiter i utseendet så är livet nu så himla mycket bättre. Tack för att du väckte reflektion!
Tack själv! Ja, jag tycker också det. Allt var faktiskt inte bättre förr. 🙂
Tänkvärt inlägg!! 🙂
Tack! Det är en del att tänka på. 🙂
Jag var yngre vid 45 än vid 35, vad gäller kondis kanske i bättre form än någonsin. Nu, vid 49 är jag definitivt 49, har tappat mycket form och ork utan egen förskyllan. Fast jag har svårt att inse min ålder och blir förvånad när jag inte ser utan glasögon, när det tar emot i lederna och när jag ser mig själv i spegeln. Enligt min inre bild är jag en tjej. I spegeln en åldrande person och häromdagen upptäckte jag att det ”äldre paret” som går kurs i svenska hos mig är yngre än jag. Skriv ett liknande inlägg om tolv år vet jag!
Ja, jag kan känna samma sak i vissa sammanhang. Alltså, att bli förvånad. Jag kan fortfarande tycka att det är konstigt att jag inte orkar vara vaken och pyssla runt till 2 på nätterna längre utan nästan längtar efter att få däcka i sängen vid 23. Och är det något jag inte längtar till så är det känslan av att ”jag kan inte göra det där på grund av…” och så en åldersmässig omständlighet. Blä. 🙂
Ja, om tolv år får det väl bli ett nytt inlägg.
Haha, roligt inlägg! Nej ungar ska man inte skaffa bara för sakens skull, och inte hus heller. Det är ju du som ska leva ditt liv, ingen annan. Då vore det ju helknäppt att kalla det själviskt. Det är snarare vettigt att forma ditt liv utefter dina behov och önskemål.
Jag tror för övrigt att ens personlighet följer med en genom hela livet. Även jag har samma underbara humor (hehe) och är lika dålig förlorare nu som när jag var 24 år, men känner mig mer stabil och mogen. Jag var mycket ängsligare när jag var i mitt emellan 20 och 30. Nu bryr jag mig heller inte lika mycket om det perfekta utseendet utan känner mig ganska nöjd som det är. Däremot kan jag inte stanna uppe och fixa med en massa jox till två på natten längre utan kan njuta av att lägga mig klockan 21.30 på en måndag, haha! Tiderna förändras vare sig vill vill eller ej 😉
Det låter som att vi är ganska lika där. Pillandet fram till småtimmarna, som jag egentligen gillar, fungerar ju liksom inte längre. Lite trist kan jag tycka. Det vägs å andra sidan upp av den där humorn då. 😉
Hi, hi! Underbart inlägg! Kan bara hålla med Katarina. 🙂
Och personligen skulle jag inte heller vilja byta till mitt 27-åriga jag. Jag liksom fullkomligt älskar livet så som det är idag.
Ja, vi är nog på ungefär samma inställningsnivå där. 🙂
Nä fy, inte skulle jag vilja vara 27 igen. Visserligen var man snyggare (dvs jag i alla fall) och hade bättre ork (rent mentalt) men nu vet jag vad jag vill och vem jag är och har sett till att omge mig med människor som vill mig väl i stället för att försöka begränsa mig. (som det tyvärr ar då)
Ja, klokheten har vuxit på sig även här (tror jag?). Den skulle jag inte vilja byta ut. 🙂