Vanans makt (och att rulla in i väggen)

Det kan knappast vara någon nyhet. För någon. Vanans makt är enorm. Hur mycket vi än intalar oss att vi kan förändra saker så blir det allt för ofta ganska kortlivade projekt. Undantag finns så klart. Men uttrycket finns ju av en anledning. Jag kom att tänka på det härom morgonen. När jag för tredje gången skulle ta mig ur sängen.

Vi har alla våra rutiner. Våra vanor. Allt från när vi kliver upp. Vad vi äter till frukost. Om vi äter frukost. Hur vi tar oss till eventuella jobb. När vi äter lunch. Om vi äter lunch. Vad vi lunchtränar, om vi nu gör det. Listan kan göras lång.

Jag har nog fler vanor än jag vill kännas vid. Jag snoozar. Jag äter helst fil och flingor till frukost. För att det är enkelt, gott och min mage fungerar på det. Jag kör mina löppass och gympass som jag kan. Mitt skrivbord på jobbet är pedantiskt städat för att det ger mig sinnesro och fokus på rätt saker.

På lördagar vill jag antingen kliva upp ganska tidigt och köra ett träningspass, alternativt ta en underbart doftande kopp kanelkaffe och njuta av den första vakna timmen. Jag har förmodligen trehundranittontusen andra vanor, mer eller mindre bekanta till och med för mig.

Flera gånger har jag försökt att ändra på vissa beteenden. Många gånger har det så klart lyckats (ibland utan att jag faktiskt märkt det?). Andra gånger inte. Som att att kliva upp okristligt tidigt för att vara på jobbet i rimlig tid till exempel (flexibel arbetstid har både för- och nackdelar). Det fungerar. Ibland. Och det är skönt att göra det. Men jag är en morgontrött jävel och tröskeln är orimligt hög.

Just nu kämpar jag mest med att dra ner på sötsaker. Det är horribelt svårt. Är ofta sugen på ”något litet” och tar mig oftast friheten att smaka något eftersom ”jag ändå tränar varannan dag typ”. Jag försöker bygga karaktär varje dag jag går hemma. Jag vet att det alltid finns något gott och hembakat i frysen. Djävulens påfund. Och himmelskt gott. På samma gång.

Så var det den där vanan jag upptäckte vid sjutiden häromdagen. Alarmet på klockan brände av. Och jag rullade in i väggen.

Hemma sover jag alltid på sängens högra sida och har mobilen på bordet en bit bort. Det är naturligt att i sömnen kliva upp på sängens högra sida och sätta mobilen på snooze. Fyra-fem-sex gånger per morgon. I hotellsängen var det en vägg på högra sidan. Den rullade jag in i vid första snoozningen. Och andra. Plus tredje.

Sedan klev jag upp och konstaterade att vanans makt är stor. Både i sovande och vaket tillstånd. På frukosten tio minuter senare ställde jag fram en tallrik på bordet. Och det var inte fil och flingor i den. Om jag ändå börjat dagen med att bryta en vana kunde jag lika gärna bryta en till.

Ska vi tro att det håller en månad?