Veckan som vit man i världens tryggaste land

Hej. Jag heter Daniel. Jag är en vit man i världens tryggaste land. Det här är min vecka som just passerat.

Stockholm igen. För en gångs skull tog jag egentid båda kvällarna i stan den här veckan. En ägnades åt löpning runt Kungsholmen och den andra åt blogg och Youtube-tittande. Ibland räcker det gott och väl och jag tog mig till och med tid till en lite lugnare frukost (ena morgonen, som jag inte snoozade sönder).

Vit man i ett av världens tryggaste länder. Jag råkade (…) ge synpunkter på ett poddavsnitt jag blivit besviken över, i en stängd grupp på Facebook. Avsnittet var med en i resebloggarsfären välkänd ”influencer” tillika kämpe inom miljörörelsen. Det var på inget sätt hårda ord utan mer ”NN gjorde det bra men samtidigt lite tråkigt med ett avsnitt som till största del fokuserar på att världen kommer att gå under.”.

Svaret kom. ”Jag förstår att det är lätt att leva life som vit man i ett av världens tryggaste länder”.

Ja, jo. Så klart. I Sverige har vi det bra. Absolut. Och så var det första gången som någon drar ”vit man”-kortet mot mig också. Yay. Det var väl dock inte riktigt det svaret jag förväntade mig (inte NN heller, så hen redigerade svaret till ytterligare en syrlig kommentar som inte heller fyllde någon som helst funktion).

Så. Jag gav lite mer konkret feedback, ”…fokus på kämpandet, på lösningar, vad vi kan göra, vilka alternativ som finns (ja, de nämndes) och att även flygbranschen jobbar sig framåt.”. Inte heller då några hårda ord, eftersom jag inte riktigt tror på den diskussionstekniken om inte nöden kräver det.

Det slutade med att NN blockerade mig på Facebook, utan att ens ha bemött min sista feedback. Jaja. Nu är ju inte en Facebook-block hela världen. Men, för att vara någon som säger sig stå på barrikaderna och föra klimatrevolution så var det en märkligt fattig argumentationsteknik.

Fast det är väl så det är. Polariseringen är ostoppbar. Saker och ting är antingen svarta eller vita och det finns ingenting däremellan. Filterbubblorna är stängda och ingen på respektive sida vare sig orkar eller våga titta ut. En väldigt sorglig utveckling.

Minusgraderna. Det har äntligen börjat ramla ner snö i Östersund och på Frösön. Man kan tycka vad man vill om snö i början av november men en sak är säker – det lättar upp höstmörkret en hel del. Det får gärna fortsätta snöa. Mer och mer.

Mitt Manchester United-fria liv fortsätter. Har inte sett en minut United på flera veckor (förutom Rashfords frisparksmål som jag hörde om). Konton är avföljda (förutom privata fans, det är en annan relation). Forza-appens notiser borttagna. Idag går Viaplay-abonnemanget ut. Jag får min beskärda del av fotbollen ändå, på Twitter. Av de kommentarerna att döma så verkar det inte som att jag missar något heller. Folk är mest arga, så jag fortsätter min paus med gott samvete.

Träningsvärken. Efter HIIT Cross i torsdags kom det en riktigt skön träningsvärk i ryggen ett par dagar efteråt. Jag kryddade det med ytterligare ett Cross-pass igår morse. Alltså, resten av dagen känns så mycket bättre med ett tidigt pass. Lördagar är perfekta för sånt så det ska jag fortsätta med.

Resesuget. Jag har varit hemma från Bangkok i två veckor. Och resesuget är tillbaka. Men jag ska försöka luta mig tillbaka en stund och bara njuta fram till jul. För att samla tankar, bilder och bloggtexter om det som varit under hösten. Det släpar lite, men det får lov att vara så. Jag orkar inte hetsa just nu.

Plus att jag vill få det där riktiga suget igen. Ni vet, när man googlar sönder massa resmål och har svårt att välja. Där är jag inte just nu.

Det var veckan det. I morgon är det en ny. Den tar vi då och så rundar jag av med en solnedgång i Australien, från resan i september. En sån där variant som jag helst av allt bara skulle vilja hångla med. Hoppas ni förstår varför.