Det är knappt två månader sedan jag sprang min första mara, när jag gjorde 42 kilometer i Sydney. Ibland frågar folk vad jag tyckte om tävlingen så jag tänkte att jag summerar mina tankar i ett blogginlägg. Om vad jag tyckte var bra. Och saker som i mina ögon kan förbättras.
Så, lite åsiktsmaskineri om Sydney Marathon 2019 helt enkelt. Har någon läsare här kanske sprungit loppet tidigare och har egen input, lämna gärna en kommentar längst ner.
Höjdpunkterna
Ingen anmälningskö
Till skillnad från många stora lopp runt om i världen, där det ibland är flera års kö för att ens få vara med i ett lotteri för att kanske få springa, så var det ingen kö alls till Sydney Marathon. Jag anmälde mig till helmaran i början på juli, Maria köpte samtidigt plats till halvmaran. Sedan var i alla fall halvmaran fulltecknad dagarna innan loppet, men det är ju en annan sak.
Informationen innan loppet
Man får vara beredd på mejl från organisationen innan loppet. Det ska säljas matpaket och tillbehör från sponsorer och annat. Så är det. Men också viktig information till löparna, som att det skulle bli extra varmt och att man petat in en extra vätskestation en kilometer innan målgång.
En rimlig prislapp
Jag har hört vad de största och mest kända loppen kostar (och duckat för dem). Jag betalade ”bara” 1338 SEK för det här äventyret, inklusive lunchbox efter målgång. Enligt min plånbok är det helt klart prisvärt.
Gratis kollektivtrafik
Alla deltagare i loppet åker gratis kollektivtrafik, vilket så klart underlättar när man ska ta tåget till Bradfield Park klockan 4 på morgonen. Spärrarna var öppna så det var bara att klampa igenom och ner till tågplattformen. Bussar har jag dock ingen koll på.
Gott om toaletter
Både vid målområdet och längs banan fanns det i mitt tycke gott om toaletter. Visst blir det köande (framförallt i startområdet), men så är det alltid. Längs loppet gick jag på toa tre gånger, det var någon minuts kö på två av dem.
Bansträckningen
Även om det var många vändpunkter (kommer längre ner) så var banan bra. Ganska flack och förutom några korta backar sista milen så var det inga konstigheter. Start och målgång var så klart höjdpunkterna.
Minimal trängsel!
Det var verkligen gott om plats hela loppet, rakt igenom. Det var mycket löpare ja, men aldrig så trångt att man fick skutta mellan folk (läs Göteborgsvarvet och Lidingöloppet). Väldigt skönt att kunna sätta sitt eget tempo och kunna hålla det, utan att behöva tjuvrusa förbi folk överallt.
Stämningen!
Lite glest med publik i Centennial Park kanske men det jämnade ut sig inne i city. Men, även stämningen bland både löpare och funktionärer var på topp. Sånt gillar jag!
Avslutningen och medaljen!
Även om starten var magnifik, med en försommargryning på Sydney Harbour Bridge halv åtta på morgonen, så slår ingenting sista två kilometrarna. När man viker in under samma bro och ser Operahuset där framme. När i alla fall jag tappade fattningen och började gråta. Det var inte alls som jag tänkte mig. Det var bättre. Mycket bättre.
Bonusen var ju så klart den riktigt snygga medaljen!
Övrigt som var bra
Organisationen fungerade ypperligt med allt från funktionärer, vägvisare, vätske- och energistationer och underhållningen längs banan. På grund av värmen petade de in en extra energistation på slutet. Den var behövlig!
På minuskontot
Inte helt glasklart i startområdet
Klädinlämningen var ett anonymt litet område vid starten som vi fick fråga oss fram till. Kan med gott samvete tydliggöras och gissningsvis fick funktionärerna svara på den frågan mer än en gång. Inte heller när vi hämtade ut nummerlapparna ett par dagar tidigare kunde folk riktigt svara på hur hanteringen fungerade, mer än att påsarna fraktas från start till mål (no shit, liksom).
Maratonlöparna hämtade dessutom ut sina påsar direkt vid målgången medan halvmaralöparna fick gå ett par hundra meter för att hämta sina. Påsar ja. Inga väskor accepterades utan man fick en påse som man märkte med startnummer. Fullt rimligt.
Den tidiga starten
Det har sina fördelar att starta tidigt och vi slapp värmen mitt på dagen, plus att vi fick uppleva den fantastiska morgonen över Sydney! Men att halvmaran startade 06 och helmaran 07 innebar att vi klev upp 03 och lämnade hotellet 04. Det är vansinnigt tidigt.
Fast, jag vet å andra sidan inte om min morgontrötthet ens slog in eftersom det faktiskt var mitt i natten.
Vändpunkterna
Har jag räknat rätt så bestod Sydney Marathon 2019 av totalt sex punkter där man vände och sprang tillbaka samma väg. Lägg där till att hela vägen från Hyde Park i stan ut till Centennial Park och tillbaka var i det närmaste samma sträcka, totalt 18 kilometer och som i sig innehöll tre av vändningarna. Vissa av dem kändes väldigt krystade faktiskt, men det säger jag som inte gillar varvbanor.
Energipåfyllningen direkt efter målgången
Det fanns gott om vatten och frukt efter målgång men inte så mycket mer vad jag kunde se. Jag har varit på lopp där det har varit betydligt bättre utbud som kaffe, alkoholfri öl, kanelbullar och massa annat. Målområdet var inte heller så stort, däremot fanns ”löparbyn” där man kunde få massage och annat. Det var dock beläget hundra meter från målet.
Sydney Marathon 2019 – helheten
Jag är imponerad över Sydney Marathon och även om det nu gått knappt två månader sedan jag sprang så är jag fortfarande sugen på att göra om loppet nästa år (och klämma till med sub-4 timmar).
Om man vill springa ett välordnat lopp till en rimlig prislapp och uppenbarligen utan att behöva köa i flera år så är det här loppet att göra. Och då har jag inte nämnt det bästa – att det var i Sydney. Jag menar, starta loppet med Harbour Bridge i gryningen och avsluta vid Operahuset.
Kan det bli mer episkt än så?
