Det var egentligen inte meningen. Ja, att vi en tidig morgon i början av april skulle stå i en startfålla strax norr om Chicagos centrala delar. Med nummerlapp på bröstet och med ambitionen att springa ett lopp. Vi skulle ju bara vara i stan på lite semester, men så råkade vi snubbla både över Chi Town Half Marathon & 10K och anmälningsknappen på deras sajt. Och då får man ju dras med det beslutet.
Det gjorde vi också. Med det sagt så kommer här årets första (men förhoppningsvis inte sista) racereport plus ett stycke big fail som jag aldrig varit med om förut…
VAD Löptävling
VAR Chicago, USA
NÄR 4 april 2026
STRÄCKA 10 km
VÄDER +7°C, mest regn
Årets första lopp
Vi är alltså i Chicago för årets första lopp. Kropparna kommer från en lång vinter i Jämtland, där löpsäsongen inte riktigt har kickat igång än. För även om vi springer i alla väder och spenderar mycket tid med gym, HYROX och benträning så är det ju svårt att få till löpkvalitet och intervaller när utetempen bjuder på -10°C och en bra bit där under. Ändå har jag 38 minuter som mål, vilket kanske är både lätt orättvist men också ordentligt utmanande.
För inte är Chi Town enbart årets första lopp, utan också den första tävlingen med nya korsbandet.
Flack bana längs Lake Michigan
Även om Chi Town Half Marathon & 10K som namnet antyder erbjuder både milen och halvmara så kändes det mest lägligt med att göra den kortare varianten den här gången. Mest för att vi inte riktigt fått distans i benen men också för att se hur 10 km kan presteras i förhållanden som erbjuds. Svintidig morgon, regnväder och en flack bansträckning.
För ja, Chi Town går alldeles precis längs med Lake Michigan. Det är inte många höjdmeter man behöver genomlida här. Tacksamt.
Före loppet
Med start kl 07:00 och en knapp timmes transport från hotellet till start- och målområdet var det bara att pallra sig upp. Tidigt. Klockan ringer 04:50 och med lite koffein i blodomloppet och en halv våffla i magen beger vi oss med tunnelbanan ut till Montrose Harbor, i ett Chicago som fortfarande sover medan regnet smattrar mot gatan.
Väl ute vid raceområdet är det fullt ös. Svårt att säga hur många löpare vi pratar om men säkert ett par tusen. Vi droppar påsen med våra extrakläder vid anvisat område och tar oss sedan tiden för lite uppvärmning, allt medan morgonljuset gör entré där vid stranden av Lake Michigan.
Starten och första 5 km
Jag hamnar en bit bak i den blå startgruppen. Det är trångt när ett hundratal löpare ska samsas på gångvägen ut från startområdet. Jag skuttar mellan långsammare löpare och stora vattenpölar, för att slippa dras med sjöblöta skor redan från start. Tempot blir därefter och första kilometern går på fyra och en halv minut. Hoppet om målgång på 38 minuter dör ganska omgående.
Det är först efter runt tre kilometer som fältet glesas ut och jag kan få ett eget tempo i benen. Jag ökar farten och tar ordentlig sats i jakten på en ändå riktigt bra tid. Jag vill sonika se vad jag kan prestera. Första fem går på 20:44 och sub-40 är helt klart inom räckhåll.
Målgång och The Big Fail
Fram till drygt sju kilometer springer vi gemensamt med halvmaradistansen. Det är fortfarande en hel del folk längs vägarna. Jag plockar löpare på löpare, en efter en, i ett stabilt 4-minuterstempo. När långlöparna vid 7,5 km viker av mot sin egen halvmarasträcka glesas fältet ut rejält. Jag ser bara några enstaka medtävlare framför mig så jag tar rygg. Jag springer om en man och plockar meter för meter in på en kvinna en bit fram.
Några fler löpare framåt ser jag inte. Ja, jag är uppenbart långt fram i fältet vilket så klart känns jäkligt roligt. Tempot är under 4 minuter.
Vid prick 8 km händer det märkligaste, som jag aldrig varit med om förut. Kvinnan framför mig viker av gångvägen och in på en mindre stig, riktning målområdet. Eftersom jag försökt plugga in bansträckningen på förhand tycker jag att det känns märkligt. Men pilarna känns ändå tydliga. De pekar åt hennes håll så jag följer henne. Mannen bakom mig gör samma sak.
Ett par hundra meter senare springer jag om kvinnan. Och börjar skymta målområdet. Kastar båda ögonen på klockan. Nej men vad fan, något är snett. När jag har hundra meter kvar till målgång visar klockan inte ens nio kilometer. Jag stannar, vänder mig om, skriker till kvinnan att vi är åt helvete fel. I ett par sekunder funderar jag på om jag ska vända och springa tillbaka.
Men hon fortsätter mot mål. Jag också. Mannen bakom oss likaså. Vi går i mål. Jag stannar klockan på 8,73 kilometer, på 35:40 i 4:05-tempo. Fin tid och ett bra progressivt tempo, trots avstannande på upploppet. Definitivt en sub-40-tid om jag fått springa alla 10 kilometerna.
Men det får jag aldrig veta.
Efter loppet
I målfållan blir vi ett gäng som står och snackar om den märkliga distansen. Jag räknar till åtminstone sex-sju personer som har fått samma 8,73 km (eller ”5,42 miles”, som de envisas med där borta). Vi konstaterar ganska snabbt vart felet har inträffat. Pilarna vi följt var den sista knappa kilometern på halvmarans bansträckning.
Otydligt och felskyltat. Sånt ska så klart inte hända.
När Maria en stund senare springer förbi samma del av banan är en stor blå 10K-skylt uppsatt. Den pekar rakt fram. Omöjlig att missa. Jag går och grämer mig över att jag inte fick springa en hel mil och att den stora medaljen runt bröstet inte riktigt känns välförtjänt. Att min fjärdeplats (ja, fjärde) kanske mer var ner åt tolv-fjortonde.
Jag tar lite snacks, hämtar ut min påse med kläder. Joggar upp längs banan för att springa med Maria på hennes sista kilometer. När hon gått i mål hämtar vi ut varsin Chicago Hot Dog som ingår i startplåten.
Hiss och diss om Chi Town-loppet
Det finns ju en del att säga om Chi Town Half Marathon & 10K. Jag börjar med dissen och det är så klart felskyltningen. Ja men ställ ut en extra volontär på vägskäl där det kan råda tveksamheter och kontrollera för guds skull så att alla skyltar är på plats – innan loppet. Inte svårare än så. Att nattens ihärdiga regn gjort banan sjöblöt är kanske svårt att ta höjd för men visst var det lätt irriterande att behöva runda flera meter stora vattensamlingar.
Hissarna? Ja men ändå ett helt okej arrangemang till rimligt pris (runt 450 SEK). Gott om toaletter, tydliga startfållor, en energisk speaker och trots allt en del folk längs banan trots väder och tid på dygnet. Medaljen var också riktigt fet, plus att det fanns både snacks och lite enkelt tilltugg efter loppet. Bonus? Alla supertrevliga människor! Och jag tror ju ändå rent generellt att människor och arrangörer gör så gott de kan. Även större lopp failar ju emellanåt.
Fast. Framförallt är det kul att springa lopp utomlands, vilket är något som vi inte direkt skämt bort oss med genom åren. Det kommer att bli fler tävlingar och inombords gror just nu en liten liten gnutta revanschlust för Chi Town Halfmarathon & 10K. Men då plockar jag nog halvmaran och siktar på personbästa.