Igår drog Blodomloppet in i Östersund och det var säkert ett par tusen löpare som var sugna på att testa augustiformen. Efter att jag gjorde loppets halvmil Stockholm i juni ville jag köra distansen igen. På hemmaplan. Längs gatorna där jag vanligtvis kör mina intervallpass. Så med några kollegor i sällskap värmdes det upp framför scenen i Badhusparken innan ett rött hav av löpare ställde sig i startfållan för att springa ut i augustisolen.
Blodomloppet är ju fint ändå. Ett gott syfte. Som både Maria och jag försöker gynna så fort vi kan och har möjlighet. Loppet går i två varianter, en på tio kilometer och en på halvmilen. Jag verkar ha fått feeling för den senare för i och med gårdagens lopp har jag nu gjort tre raka femmor i Blodomloppets regi.
Halvmilen är en rolig distans så sett. Man kan verkligen trycka på, känna hur pulsen rusar och någonstans veta att ”snart är skiten över”. För mig handlar ”snart” om att göra racet på under tjugo minuter. Där känner jag mig stabil. Blodomloppets halvmil i Östersund är dessutom i det närmaste helt platt, vilket gör den helt optimal för snabba tider. Någonstans, en riktigt bra dag, skulle jag nog kunna pressa mig ner under nitton men då är det fasen medvind och solen i ryggen som gäller.
Igår då? Ja uppladdningen bestod av stillasittande hemmajobb, något sent intagen mat, lätt träningsvärk efter både hyroxpasset i fredags (!) och tio timmar golf i helgen. Inte särskilt optimalt. En sub-20-tid skulle jag så klart vara nöjd med.
Så jag stack ut. Öppnade första kilometern på fina 3:50 och fortsatte mala på i en liten klunga som bildades där någonstans. Den höll drygt halvvägs innan vi blev ett par som bröt oss loss. Ett något långsammare tempo i andra och tredje kilometern följdes upp av tempoökning i fjärde. Och där längs Vallaleden, min hemmaplan och bakficka, där jag sprungit hundratals intervaller, vet jag ju vad som krävs för att orka hela vägen bort till Badhusparken.
Energin kommer just där längs sjön. Jag trycker på lite till och gör sista kilometern på 3:44. En sån progression älskar man ju och när målbågen passeras stannar klockan på 19:23 – bara åtta sekunder från personbästa. Med träningsvärk och inte helt optimal mage. Det borde alltså finnas lite lite till att ge.
Vatten, energidryck, banan och en fikapåse. Det är vad som väntar när vi sätter oss på sidan och snackar om upplevelsen. Himla fin grej att samla några kollegor så här en måndagskväll. Mer friskvård åt folket!
