Härifrån till evigheten – mormor, tack för allt!

Vissa gånger ramlar orden bara ut ur huvudet. När tankarna om en text växt klart så åker det ner i fingrarna, som febrilt springer över ett trettiotal knappar på tangentbordet. Det rasslar fram ett myller av utspillda ord och meningar, kryddade med bilder och målande beskrivningar. Andra gånger har man inga idéer alls. Skrivandet låser sig och tillslut lyckas man krampaktigt få ut några rader som inte säger någonting om nånting.

Och så har vi de där gångerna som det finns så mycket att berätta, men där orden aldrig sätter sig. Där det finns hundratals och tusentals anekdoter, vackra minnen och underbara personliga berättelser om allt mellan himmel och jord. Fast där tankarna aldrig riktigt blir tillräckligt utkristalliserade för att landa i något konkret. Där det verkar helt orimligt att skapa något begripligt utifrån alla känslor som bubblar inombords.

Jag tror att jag är där nu. Jag tror inte riktigt att jag har förstått. Jag tror inte att jag har landat. Jag tror inte att det har landat. Hur kan du, som alltid funnits där, inte längre finnas? Hur kan det vara möjligt att vi idag ska ta avsked när jag inte riktigt fått säga hejdå? Hur kan man helt plötsligt inte finna de rätta orden när det finns så mycket att säga?

Häromdagen skrev en av mina favoritkrönikörer Simon Bank något väldigt vackert, i ett liknande sammanhang. Jag tänker avsluta med det idag. Om det där med att hitta en tröst i själva saknaden.

Härifrån till evigheten. För alltid i våra minnen. Tack för allt, mormor!

”Saknar man någon så mycket så betyder det att de fortfarande finns, eftersom hålrummet visar hur stor plats den som inte längre finns en gång haft.”