Älskade vänner. Kära bloggläsare. Den här dagen förra året lovade jag mig själv att med full sula, sträckt ben och dobbarna först kasta mig fram med siktet inställt på 40. Idag står jag här. Det är dags att lämna det där 30-decenniet bakom mig och blicka framåt mot ett helt nytt.
Spänningen är givetvis olidlig men jag tänker hålla på framtidsutsikterna en sväng och istället, i sedvanlig anda, blicka tillbaka på året som gått. Jag gör det för min egen skull så klart. Det är bra att påminna sig själv ibland om vad som har upplevts. Men också för er. Lite mer oklart varför, men det finns säkert någon som tycker att det i alla fall är semi-kul. Typ.
Så. Innan vi börjar med återblicken vill jag utbringa en skål. Sånt här saknar jag lite just nu. Häng med familj, vänner, kollegor och bekanta. Som den där härliga junikvällen förra året, när jag och Äntligen Vilse-Katarina drog runt på Söder i Stockholm och tillslut landade på Boulebar Tanto med varsin öl i handen. Livskvalitet!
Foto: Katarina W / Äntligen Vilse
Årets svett och tårar
Egentligen ganska konstigt år för även om det har varit overkligt mycket fokus på löpning så har jag inte direkt löptränat i den bemärkelsen. Ändå har jag slaktat personbästan på löpande band (pun inteded) och det trots att merparten av min träning har varit på gymmets gruppass. Jag har redan tjatat till leda om intervallerna på HIIT Cross, Strength, Cardio och även cirkelpassen så de nämner jag inte mer här.
Självklart jag har löptränat också men då med fokus på att långt, lugnt och länge. Förra sommaren satte jag Sub-40 innan 40 på 10 kilometer som mål och det kändes fullt rimligt där och då. Såååå… efter Sydney Maraton i september gjorde jag det enda vettiga och drog ner på löpningen. Fullt logiskt. Eh. Men hur gick det då med sub-40 innan 40? Scrolla ner ner så får ni svaret.
Annars så…
JUNI. St. Olavsloppet och personbästa på 5 kilometer. Första gången under magiska gränsen på 20 minuter och det här rekordet stod sig i ungefär tio månader…JULI. Färdig som artist efter ett intensivt intervallpass på en konstgräsplan i Trollhättan.SEPTEMBER. I Sydney sprang jag min första mara. Första gången betyder ju personbästa så klart. Siktade först på under fyra timmar men åkte på en förkylning och satsade på atillslut att enbart ta mig runt. Det gjorde jag på drygt 4:23. Som gjort för att krossas framöver. Dessutom är det fullt rimligt att gråta sista kilometern, när man inser att målet snart är inom räckhåll.MAJ. På tredje och absolut sista försöket, den 3 maj (#tidsoptimist), dundrade jag äntligen in under 40 minuter på milen. Inom loppet av fem dagar satte jag personbästa på milen två gånger! Förra årets tid på 41:53 pulvriserades ner till 40:23 i tisdags och så sent som igår mosade jag även den tiden när jag sprang in på 39:38, vilket är mitt nu gällande rekord. Det känns jävligt fint att veta att jag är som snabbast just precis nu. Underbart! Släng in nytt pers på 5 km också, 19:09! Foto: M. Carlsson / mariasmat.nu
Årets äventyr på hemmaplan.
Man måste tydligen inte åka långt för att få upplevelser i världsklass. Jag menar, jag bor ju i Jämtland. 20 mil åt ena hållet har vi kusten. Samma sträcka åt andra hållet så är vi långt ut i fjällvärlden om vi så vill. Och ja, det här året har gått åt båda håll. Plus massa upplevelser i andra delar av Sverige som Kristianstad, Göteborg, västkusten, alla Stockholmsbesök i jobbet, Kiruna och så vidare.
Så här då…
JULI. Skulebergets Via Ferrata strax söder om Örnsköldsvik testades och det var första gången för mig. Inte sista. Superhäftigt att få ta sig upp för lodräta bergväggar och sedan kunna blicka både neråt och utåt. Höga Kusten är bra vackert alltså och ska utforskas mer! Foto: M. Carlsson / mariasmat.nuJUNI. Björnspaningen gav förvisso inga syner av björn men väl ett par-tre rävar, lite roliga fåglar och annat vildmarksliv där från gömslet. Plus en helt sagolikt tyst upplevelse mitt ute i skogen, där vi fick se djurlivet från ett helt annat perspektiv än tidigare. Rekommenderas varmt. Och en vacker dag ska jag väl få se björn tänker jag.DECEMBER. Det blev inte många skiddagar det senaste året men de som blev var riktigt bra! Först var jag med och invigde Idre Himmelfjäll och dagen därpå åkte jag på det mer ”klassiska” Idre Fjäll, även det första gången för mig. Dagarna bjöd på sånt där krispigt vinterväder som man bara drömmer om. -15°C, strålande solsken och vindstilla. CAVOK när det är som bäst och nästan själv i backarna eftersom liftarna egentligen inte hade öppnat för allmänheten.FEBRUARI. Björkliden var också första gången för mig och även om det inte var lika strålande solsken här så var det underbar skidåkning. Nästan tomt i backarna och härliga vyer över Torne Träsk och Lapporten, följt av skönt hotellhäng med lugn och ro. Det här vill jag göra om!APRIL. ”Men ska vi inte ta och skida till Blåhammaren då?” sa Maria en fredagkväll och dagen därpå hade vi packat bilen, susat iväg västerut och skidat upp till Blåhammaren Fjällstation. Jag kan lugnt konstatera att lunchen satt riktigt bra efter en ganska ansträngande skidtur dit upp.
Resorna utanför Sverige
Det blev så klart resor utomlands även under det här året. Mest långa men även ett par kortare. Paris, Sydney, Melbourne, Great Ocean Road, Bangkok och så höll det på att bli Thailand en gång till, som dock ställdes in på grund av omständigheter.
MAJ TILL MARS. Att jag gillar att flyga är väl ingen hemlighet och tjenare vad jag saknar det här. Känslan av att vara på väg. Att lyfta. Att se planeten från 10000 meter med en mugg kaffe i handen. Flyga långt, flyga kort. Det spelar mindre roll men de långa är så klart charmigare. Här på väg till några dagar i Paris.SEPTEMBER. Så kom jag till Sydney och jag fick se det där berömda Operahuset tillslut. Alltid, när man ser något man tidigare bara sett på bild tusentals gånger, landar man i en surrealistisk känsla. Och då spelar det ingen roll om det är Operahuset eller Kebnekaise, nära eller långt bort. Foto: M. Carlsson / mariasmat.nuSEPTEMBER. Vi var svettiga av Singapores värme och inte särskilt välklädda för ändamålet. Men, det hindrade oss inte från att kliva in i trädgårdsbaren på Raffles för en klassisk Singapore Sling. Foto: M. Carlsson / mariasmat.nuOKTOBER. Mitt första besök i Bangkok (och Thailand) ramlade in lite av en händelse. Kontrasterna var stora. Från lyxiga tempel till bakgårdar med bilvrak. Det finns mycket jag tar med mig därifrån (inte bilen) men framförallt att jag mer än gärna åker tillbaka och utforskar mer av Thailand. Foto: M. Solberg Fjeldheim / Reiselykke
Egotrippen!
Ja, även om jag inte åkte på en helt egen resa det här året så fick jag en helt annan egotripp. För, får man frågan om man vill ha en egen fotoutställning på Åre Östersund Airport så tackar man ja. Det är sen gammalt.
I slutet på september hängde jag upp min samling på väggen vid säkerhetskontrollen och varje gång jag själv gick förbi de följande månaderna förundrades jag över hur konstigt det kändes att se mina egna bilder där. Japp, jag är riktigt tacksam över att ha fått göra det där!
Vi pratade inte varje dag, inte ens varje vecka. Så ja, det tog ett tag innan jag började förstå. Om jag ens förstått. För ibland känns det som att det gör mer ont ju längre tiden går, även om det är helt motsatsen till att tiden skulle läka alla sår. För det gör den väl tänker jag. Men jag kan fortfarande klura på att jag ska berätta om ditten eller datten för henne när vi pratar nästa gång. I februari miste jag min mormor och idag kommer jag inte att få det där samtalet jag fått den här dagen så länge jag kan minnas. Det gör ont. Det gör det.
Nu korkar vi upp och njuter
Det känns ju olidligt avlägset att tänka ett helt decennium framåt, eller ens ett år, så jag nöjer mig med att bara njuta här och nu. Att få vara frisk, ha en härlig familj och bra vänner, vara i min bästa fysiska form någonsin, att ha ett jobb och att jag lever det liv jag själv har skapat och tycker om. Det är bara att inse tacksamheten och att tillvara på den.
40 som sagt. Jag säger väl som jag brukar göra då. LET’S DO THIS!
Hahaha heja! 40 låter
Som livet och herrgud här varvas livskris med personbästa, det ser jag det. Bäst är nog fotoutställningen ändå å sämst mormor. Men men. Grattis ändå!
Tackar! Japp, ”nu börjar det roliga” har man ju aldrig hört förut. Det trodde man ju när man var 16 och började gymnasiet. Och 18 när man var myndig. Och 19 när man tog studenten. 25 för att man kom in på de balla krogarna och 30 också, mer av oklar anledning. 40. Tja, det kanske är nu som det faktiskt börjar på riktigt då. 😛
[…] dagar så finns det ju ett par-tre som utmärker sig lite mer än andra. Först och främst mitt sub-40 på milen den 3 maj (dag 3). Sedan var ju mitt kross av halvmararekordet också väldigt kul när jag sprang […]
Stort grattis!
Tack! 😀
Hahaha heja! 40 låter
Som livet och herrgud här varvas livskris med personbästa, det ser jag det. Bäst är nog fotoutställningen ändå å sämst mormor. Men men. Grattis ändå!
Tackar! Fotoutställningen var en riktig highlight från året som gick, den är jag så crazy nöjd med! 🙂
Grattis på födelsedagen!
Tack tack! 🙂
Grattis till att ha levlat!!
Levla är bra grejer så ska ta och göra det här levlet till bra skit också! Tack!
LET’S! Du vet, nu börjar det roliga. Hurra för 40 år på jorden och många fler framöver. Kram!
Tackar! Japp, ”nu börjar det roliga” har man ju aldrig hört förut. Det trodde man ju när man var 16 och började gymnasiet. Och 18 när man var myndig. Och 19 när man tog studenten. 25 för att man kom in på de balla krogarna och 30 också, mer av oklar anledning. 40. Tja, det kanske är nu som det faktiskt börjar på riktigt då. 😛
Grattis!! 🙂
Tackar! 🙂
Hipp hurra såhär i efterskott! Det är inte helt tokigt här på andra sidan 4:an 🙂 (men jag kan tipsa om att jobba på rörligheten, haha). Hoppas du mår!
Tack så mycket! Har hört andra som har sagt samma sak, att det är fint där på andra sidan 4:an! Rörligheten jobbar jag med… framöver. 😉
GRATTIS lite i efterskott.
Mormor får gratulera ”ovanifrån”.
Tackar! 🙂 Ja, hon gör nog det. Ganska säker.
Grattis i efterskott!
Tack så mycket! 🙂 Har firat hela veckan med en fin dunderförkylning.
[…] dagar så finns det ju ett par-tre som utmärker sig lite mer än andra. Först och främst mitt sub-40 på milen den 3 maj (dag 3). Sedan var ju mitt kross av halvmararekordet också väldigt kul när jag sprang […]