Tidernas bästa topptur på Sönner Tväråklumpen

Det kan eventuellt ha varit tidernas dag där borta vid Snasahögarna, när jag och Martin bestämde oss för att göra en topptur på Sönner Tväråklumpen. Ja, alltså. För tio år sedan (!). I bloggsammanhang är tio år en evighet. I minnet och bland känslorna känns det fortfarande lite som igår.

Och faktum kvarstår. För till skillnad från många andra saker i livet, som förmodligen är ganska olikt det som var för tio år sedan, så ligger bergen kvar på samma plats. Stigarna upp på toppen likaså. För att inte tala om utsikten där uppe på drygt 1400 meter över havet. Den är rimligtvis lika vacker både idag och för tio år sedan som den alltid har varit.

Med det sagt så är ju toppturer och vandringar tidlösa äventyr. Därför känner i alla fall jag att ett sånt här inlägg fortfarande är aktuellt, tack vare att jag råkade snubbla över bilderna när jag städade i fotoarkivet nyligen. Så är det ibland.

Jag återkommer alltid till Snasahögarna

För mig är det lätt att återkomma till Snasahögarna. Både genom att fysiskt åka dit men också att prata om dem. Jag älskar området och skiter ärligt talat in att resten av Jämtland och Sverige också gör det. För ja, det dras mycket folk hit. Från Östersund är det 16 mil, knappt två timmars bilkörning. Storulvån fjällstation ligger vid vägs ände och är startpunkten för några av de mest klassiska fjällvandringarna om Sverige. Här börjar Jämtlandstriangeln, leden mot Blåhammaren, till Sylarna och vidare Helags. Allt från dagsturer till flerdagarsäventyr.

Det bästa med Sönner Tväråklumpen är givetvis tillgängligheten. Den upptrampade stigen börjar direkt vid vägen och det är kalfjäll nästan omedelbart, bortsett från lite utglesad björkskog första biten. Det här är synonymt med hela området, Snasahögarna alltså, vilket gör topparna till populära dagsturer.

Två vägar upp på Sönner Tväråklumpen

Vandringen som vi valde upp på Sönner Tväråklumpen påbörjas direkt från vägen (röd sträcka på kartan nedan). Stigen går mellan Tväråklumparna och Storsnasen och följer Norder-Tvärån fyra kilometer upp. Vid Snasahögarna raststuga kan man ta sig en fika, här finns också nödtelefon. Härifrån börjar man sedan en brant stigning på 250 höjdmeter innan man står på toppen. Det är nästan semi-klättring på sina håll, ingen direkt vandring med andra ord. Allt som allt är det drygt 6 kilometer från start till topp.

En alternativ vandring är den mellan Norder- och Sönner Tväråklumpen och Getryggen (grön sträcka på kartan nedan). Den är både snällare och kortare (5 km), då det är ”vanlig” vandring upp på toppen utan några brantare partier.

KARTOR | Parkera för 6 km | Parkera för 5 km

Vår topptur på Sönner Tväråklumpen – minut för minut

08:40. Nyinköpt morgonkaffe på McDonalds Lillänge. Jag och Martin rullar västerut i en röd Alfa.
10:01. Coop i Åre slår upp dörrarna och vi knallar in för lite topptursproviant. Bananer, choklad, en påse nötter, mackor. Bland annat.
10:56. Snasahögarna, Tväråklumparna och alla andra fjäll runt oss är vackert snöklädda när vi parkerar bilen där Norder-Tvärån mynnar ut i Handölan.
11:08. Ombytta och packade. Vi stegar ut i naturen och vandringen börjar.
11:32. En bedårande färgprakt! Vita fjäll, gul-röd-orange vegetation och en absolut klarblå himmel bidrar till kontrasterna.

Nästan en kris innan vi ens börjat

11:51. Turens första kris är millimeter från att inträffa. Enbensstativet med kameran halkar till i ett fotoögonblick och sökaren åker upp i högerögat – och petar ur linsen. Jag lyckas fånga linsen i handen och med Martin snabbt till undsättning räddas jag av spegelbilden i mitt kortetui. En minut senare ser jag som folk igen. Close call.
11:51. I precis samma veva som min egen minikris råkar Martin ut för en likadan när han lyckas tappa vattenflaskan i den forsande bäcken. Reaktionsförmågan räddar honom. Flaskan kom att spela en central punkt resten av dagen.
11:52. Vi reflekterar över situationen och halsar i oss friskt och kallt fjällvatten direkt från bäcken.

Öka takten – typ

12:02. Vi bestämmer oss för att öka takten en aning.
12:04. Ny fotosession.
12:32. Femtioelfte fotosessionen längs med bäcken. Taktökandet havererar fullständigt.
13:48. Tiden står stilla men rusar på samma gång. Allt längre in i dalen och vi omges av Lill- och Storsnasen och Tväråklumparna.
14:12. “Vart sjutton är min vattenflaska?” – Martin har full koll på en transparent flaska som ligger någonstans i snön.

14:25. Vi närmar oss dalens höga kam (som förbinder Tväråklumparna och Snasahögarna) och Snasahögarnas vindskydd. Solen försvinner bakom Sönner Tväråklumpen och bakom oss ser vi Ånnsjön i fjärran. Magiskt.
14:38. Vindskyddet är intaget. Vi har gått sex kilometer och cirka 450 höjdmeter (nej, inget monstertempo direkt). Vi ser nu också Sylarna, ett fullgott komplement till allt annat. Äntligen fika! Martins monsterflaska finns med oss och nu finns det inga fjäll som skymmer solen. Njutbart!
14:52. “Jag tror det är dags att öppna nötpåsen.” – jag själv. På fjället kan ingen höra dig ordgroda.

12 kilo på ryggen och hajmat

15:36. Efter ännu en fotosession packas systemkameran ner av säkerhetsskäl och vandringen mot toppen av Sönner-Tväråklumpen påbörjas. “Toppen klockan fyra!” konstaterar vi optimistiskt samtidigt som vi vet att det är 250 höjdmeter som ska klaras av.
16:05. Tungt! Kameraväskan på ryggen väger runt tolv kilo och berget är brantare än vi trodde. Och brantare blir det.
16:21. Brantare och brantare och det är inte längre gång som gäller, det kan närmast liknas klättring. Ajabaja att sätta foten fel och händerna på lösa stenar, “…då är man hajmat“, som Martin så poetiskt uttryckte sig.

16:22. “Tja, man kan ju dö på fulare ställen.” konstaterar jag. Vindskyddet är plutt och den lilla sjön är än mindre nu.
16:37. Sönner Tväråklump och dess topp på 1409 meter över havet är intagen och det är en magnifik 360°-vy vi har runtomkring oss. Getryggens lodräta rygg, Sylarna där bakom, norska sidan, Getvalen, den tvärbranta Lillsnasen och den något större Storsnasen med Ånnsjön bortom sig. Och Storulvån. Nästan klarblå himmel, vindstilla och runt nollan i temperatur. De vita topparna runt oss blir total kontrast mot de orangefärgade fjällskogarna och den blå himlen. Det måste upplevas.

Ingen lätt sluttning

17:28. Tiden hinner ifatt oss och solnedgången må vara oändligt vacker men någon topptur till Norder-Tväråklumpen blir det helt enkelt inte och vi bestämmer oss för att sikta in oss på bilen. Vi bestämmer oss också för att sikta på en klippavsats på nordsidan av Norder Tväråklumpen då vi tror på en lätt sluttande avslutning runt kröken. Vi siktar fel.
18:15. Det blir en trixig och emellanåt idiotisk klättring (!) ner, allt medan Sönner Tväråklumpens skugga lägger sig över oss. Meterlånga istappar och lösa stenblock döljer sig under snön. Många höjdmeter på väldigt kort tid.

18:42. Det värsta är över. Vi blickar upp mot den svarta väggen vi just trixat oss ner för och konstaterar att det var enda sättet för att inte fastna helt med mörkret rusandes mot oss. Blöta fötter, värkande lår. Bilen känns långt borta.
19:20. Vi når bilen ett par timmar senare än planerat. Mörkret har i princip lagt sig men jag hinner fånga en riktigt bra solnedgångsbild över Sylarna, som skymtar i horisonten.
21:40. Ramlar innanför dörren, väger packningen i ren nyfikenhet, konstaterar att det ”var ju lätt värt det” (!). Somnar en stund senare på soffan. Drömmer om Sönner Tväråklumpen. Nästa gång får det nog bli en topptur på skidor.