Vykort från Björklidens vårvinter

Jag ska börja veckan med att citera mig själv och så tar vi resten av inlägget därifrån.

”Så ja, jag kommer att åka tillbaka. Det här området på den svenska kartan ska utforskas mer. Med stillheten och de öde fjällvidderna i blickfånget. Jävlar vad jag älskar sånt.”

Det jag skrev om för drygt ett år sedan var Björkliden. Det där lilla stora stället som jag upptäckte första gången i februari 2020, när Maria överraskade mig med en resa hit. Och löftet om att återvända har jag haft högt upp på priolistan sedan dess. Det bästa av allt? Att det infriats. Vi reste tillbaka redan i höstas för att vandra under några av höstens allra sista dagar. Vi mötte ju till och med riktig vinter på vår vandring till Låktatjåkko fjällstation och tvingades vända tillbaka i fullskalig snöstorm.

Och nu har vi varit här igen. I torsdags lämnade vi Östersund och några timmar senare hämtade vi ut vår uppgraderade hyrbil (tänk, ibland händer det!) och rullade de nio milen från Kiruna till Abisko, där vi haft vår bas över den här vårvintriga långhelgen. Att komma upp till ett vinterlandskap i slutet av april och där solen knappt går ner på nätterna är en lyx jag gärna lever med.

Vi har förgyllt dagarna med massor av bra skidåkning både i Björkliden och Riksgränsen (och en sväng in i Norge eftersom en av skidbackarna passerade gränsen). Vi har åkt bandvagn till Låktatjåkko fjällstation under blå himmel och givetvis har vi fortsatt med vår runstreak, även om det finns roligare ställen att springa på än just Abisko. Det är ändå tacksamt med en 300 meter lång tågperrong. Som gjord för intervaller.

Det kommer mer om den här helgen men i väntan på det så får ni några vykort. Jag står dessutom fast vid det jag också skrev förra året. Att Björkliden med omnejd är en ny personlig favoritplats i det här landet.

Och kanske hela världen.