Det började ju bra. Jag fixade medlemskapet på golfklubben här på Frösön redan i maj. Det dröjde dock en månad innan jag faktiskt tog mig ut och spelade. Hur det gick? Sådär. Tillslut fick jag nog och bokade en lektion hos pro:n för att plåstra om mitt sargade närspel. Eller plåstra om. Snarare att lära mig något om närspel över huvudtaget. Det är ju den del av golfandet som jag blivit minst klok på genom åren.
På köpet? En kort och enkel fysiklektion.
Att landa med bollen kring 40-10 meter från green har varit hatpositionerna för mig och mitt golfspelande. Antingen har jag toppat bolluslingen så den stuckit iväg till andra sidan green och en liknande position. Eller så har jag duffat och dragit iväg en grästuva lika långt, medan bollen bara rullat ett par-tre meter fram. Om ens fram. Ingen känsla för feeling så att säga. Antal slag? De har tickat på och sänkningarna de två senaste åren har hållit sig på behörigt avstånd.
Med all rätt.
Lektionen då? Mycket väl investerad tid och väldans värda pengar. Det var lite som att ta grönt kort igen, fast för närspelet. Grepp, position, sving och att ”kraften” givetvis ska vara obefintlig, så länge jag bara håller i själva klubban. Där klubban sonika bara ska falla tillbaka och träffa bollen på ett nästan irriterande mjukt sätt. Eller som Pro-Göran sa; ”Så länge järn är tyngre än luft så ska du lita på klubban”.
Fysik var inte mitt favoritämne i skolan. Långt ifrån. Alltså, väldigt långtifrån. Fast en sån här enkel grej borde ju även jag ha fattat redan när jag stod på Grönt Kort-kursen för sex år sedan, i piskande regn och midsommarveckans isvindar rakt in från fjällen.
Ny lektion & mer träning
Jag och Pro-Göran bokade in ytterligare en lektion. Idag faktiskt. Och nu har det ju varit upp till mig hur jag velat förvalta det. Jag har åkt ut och tränat dedikerat på närspelet på övningsområdet (första gången sen jag tog grönt kort…) och även spelat några rundor. Resultatet? Jag litar plötsligt på järnet. Jag vet (ungefär) vad som ska göras och (cirka) hur. Och jag slår fortfarande skitslag.
Visst. Just skitslagen är en del av sporten och de kommer alltid att finnas. Fakta. Men kan jag få ner dem rejält och hitta ett jämnare spel så kanske jag kan ha fler rundor som häromdagen, då jag faktiskt fick till årets första sänkning. Jag kastade sonika bort betydligt färre poäng på onödiga skitslag.
Tänk. Det kanske tar sig tillslut, för jag bara antar att järn även fortsättningsvis kommer att vara tyngre än luft.
