Runstreak 476 idag. Helt stört egentligen att vi pallrat oss upp i det här sedan vi sprang ut på dag ett den 1 maj förra året. Vi som tänkte en månad, vilket blev 50 dagar, 100 dagar, 150, 365 och nu snart 500. Femhundra dagars daglig löpning om minst en engelsk mile. Fantastiskt på så många sätt.
Men dipparna kommer. Och en rejäl dipp är här. Just nu och sedan en vecka-ish tillbaka. Jag är på den nivån att jag skulle kunna klappa ihop löpning, runstreak, årsmål och hela baletten redan häromdagen. Det går tungt, jag är seg, har värk i ett par muskler som inte har med löpningen att göra men som påverkar hela det allmänna välbefinnandet. Eller felbefinnandet om jag själv får namnge det just precis idag.
Efter en Instagram-story om hur tung löpningen är just nu fick jag en kommentar om att ”Men lägg ner då? Varför gör du det ens om det inte är roligt?”. Fin tanke från vettig person men som också lätt blir som en provokation i huvudet. Lägga ner när jag är så nära 500? Lägga ner när jag har ett mål om 300 löpta mil innan årsskiftet? Lägga ner? Inte en chans.
Så är det väl. Vi sätter väl alla mål emellanåt. Eller i alla fall jag gör det. Stora mål. Småmål. Huvudmål. Delmål. Och hur mycket än Instagram, Facebook och kanske allra helst LinkedIn skvallrar om alla andras succéhistorier så finns det något även bakom dessa kulisser, som vi andra inte får se. Dippar. Motgångar. Uppförsbackar. Skitväder. Novemberdagar. Allt det som i slutändan leder till framgången som vi senare får läsa om.
En tid av berättarlögner
Och är det något jag är sjukligt trött på, nästan mer trött på än löpningen faktiskt, så är det folks filtrerade och sminkade framgångar och hur jävla bra allt är hela tiden och hur enkelt livet är. Allt är bra. Hela tiden. Även om det är dåligt, vilket det sällan är, så är det bra ändå för att det bara är bra mest hela tiden. Det är som att det vore fult att ha en dålig dag. Det är fult att få kämpa, slita, svettas och må skit ibland. För att inte tala om novemberdagarna. De existrerar knappt.
Är det kanske vår tids största berättarlögn? Är det sånt som kanske skapar dåliga självförtroenden när vi försöker efterapa de vi ser upp till och deras ”enkla vägar till framgång”? Ingen aning. Inte alls. Jag vet bara att jag dippar ibland och att jag hittills varje gång har tagit mig ur det. Det betyder inte att jag nått alla mål. Ibland måste man revidera dem, byta fokus eller på andra sätt förändra bilden av ett framtida slutresultat man kan tänkas bli nöjd med.
Det har hänt förut. Det kommer hända igen.
Jag kommer (nog) ur den
Dippen i löpningen då. Jag kommer förmodligen ur den och så länge jag förblir hel så kommer jag att köra på med dagliga pass. De dagar det regnar så kan jag alltid tänka att det regnat mer en annan gång. De dagar det är kallt tänker jag på att jag sprang i -29°C i vintras. Jag vet ju också att den dagliga löpningen motiverar mig för årets stora mål, att springa 300 mil under 2021. Jag vet också att runstreaken bevisligen gjort mig till en bättre och snabbare löpare. Det ena ger det andra och det är en jävligt bra morot för att tugga på kontra motsatsen.
Dipparna kommer. För alla. Det vet jag. Det vet ni. Jag ser ingen anledning till att hymla om det. Så, här fick ni en dos verklighet. På en torsdag. Som en våt filt i bloggflödet. Hoppas att det inte gjorde så mycket.
När var er senaste dipp? Kommentarsfältet är öppet. Vi ses där.
Jag är ju på dag 84 idag i min runstreak (fantastiskt nog!) och kan redan säga att det inte varit fantastiskt kul precis alla dagar, men det positiva överväger, helt klart. Hittills. Jag har inga planer på att sluta, om jag inte blir sjuk eller gör illa mig eller något sådant. Peppar peppar…
Du närmar dig ju 100 också, riktigt bra jobbat och kul att nån annan också kör längre runstreaks! Grattis och hoppas att du får hålla dig frisk! 🙂