Hjälp, jag råkade krossa rekordet på halvmaran!

I slutet av juni anmälde vi oss till ett virtuellt lopp, Flowlife Summer Run via Sverige Springer. Loppet går varje söndag i juli och man väljer själv när på dagen man gör det. Distanserna man kan springa är 2,5 km, 5 km, 10 km, halvmaraton och helmaraton. Man har dessutom kunnat anmäla sig till flera distanser på samma dag. Perfekt för oss som gör en mil och samtidigt kan regga även 2,5 och 5-distanserna. För varje söndag man springer tävlar man också om priser, från prylar till träningsresor, plus att man fick en flowtank på köpet när man anmälde sig.

Virtuella lopp kan vi prata om i ett helt eget inlägg. Jag föredrar givetvis äkta vara med doft av liniment, tusentals löpare och publik längs banan. I brist på annat får man hitta de utmaningar som ges. Själv har jag sett det här som ett bra tillfälle att testa lite tävlingsmoment. Fint så.

Att pressa en halvmara igen

Inför loppets tredje söndag, nu häromdagen, bestämde jag mig för att pressa en halvmara igen. Det hade jag inte gjort sedan jag satte personbästa förra sommaren så det var verkligen på tiden. Först tänkte jag springa knappt 53 varv på Hofvallens löparbana i Östersund men valde tillslut att köra från Ås utanför stan och få lätt medvind längs vägen. I brist på exakt uppmätt distans fick jag förlita mig på klockan. Nej, förmodligen inte exakt på metern men väl en hint om fart och form.

Airpodsen laddades, Spotify preppades med fartig musik och med fingret i luften kände jag vindarna blåsa åt rätt håll. Sedan startade jag klockan och sprang iväg under den gråtunga jämtländska himlen.

Ett pers i perset

Jag plockade kilometer för kilometer och kände redan efter en halvmil att det kanske gick aningens för snabbt, i alla fall med siktet inställt på två mil. Förra året slet jag ihop en mil på strax under 40 minuter. I söndags putsade jag den tiden med 12 sekunder när jag fortfarande mer än dubbla distansen att springa. Efter 11-12 kilometer låg jag fortfarande under fyra minuter per kilometer, ett helt krejsy tempo för mig på halvmaradistansen. I alla fall fram till i söndags.

Ett försök till slutspurt

Jag tror aldrig att jag kollat på klockan lika ofta som under det här racet. Puls, kilometertempo och tänkbar totaltid. Efter en timmes löpning började jag ana vad som var på gång, förutsatt att jag höll kvar tempot och slutförde jobbet. Framåt 16-17 kilometer började benen koppla bort. Småvägarna längs Storsjön, bortåt Odensala och Ope, går böljande fram med små men ytterst energikrävande backkrön. Man märker dem inte när man kör bil men tro mig, man märker dem när man springer.

Ett par gånger fick jag stanna till två-tre sekunder för att dra i mig riktigt djupa andetag. Det är riskfyllt eftersom jag vet hur svårt det är att komma in i flowet igen. Ett par gånger tänkte jag också ge upp. Lika många gånger kämpade jag vidare. Har man 10-15 minuters jobb kvar krävs det något överjävligt för att kapitulera.

När klockan visade för 20,5 kilometer drog jag ur de sista krafterna jag hade. Ett spurtförsök på några hundra meter men jag nog inte riktigt vad det såg ut som egentligen. När distansen sa 21,11 stannade jag klockan, föll ihop på knä och undrade varför jag egentligen gör sånt här. Sedan tittade jag på sluttiden.

1:25:12. En timme, tjugofem minuter, tolv sekunder.

Krossen – nio minuter!

Sedan förra årets pers, 1:34:14, har jag alltså kapat bort nio minuter på en halvmara. Nio minuter! Utan att ens riktigt ha haft det i sikte. Då snittade jag på 4:28 per kilometer. Den här dagen låg jag på 4:02. Det är så löjligt bra att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Hur i hela fridens namn ska jag toppa det här? Eller ska jag ens det? Nja. Inte väldigt snart i alla fall. Istället ska jag njuta. Ordentligt. Av träningsvärk. Av att göra andra distanser. Att anta andra utmaningar. Att springa i andra miljöer.

Kort efter loppet satt jag utslagen på asfalten, vid en gångtunnel under järnvägen några kilometer utanför Östersund. I väntan på återhämtning och att Maria skulle plocka upp mig och mitt nya rekord. Blöt. Kall. Och jävligt lycklig. Jag har precis gjort 21,1 kilometer på under 90 minuter. Med marginal, även om klockan förmodligen räknat fel på några meter hit eller dit. Den här tiden kunde jag bara drömma om för ett par år sedan. I söndags blev det en lika oväntad som välkommen verklighet.

Wow!

Har min runstreak påverkat?

Jag har inga som helst vetenskapliga belägg för att min just nu 445 dagar långa runstreak har påverkat resultatet till det bättre. Får jag gissa så är jag ändå övertygad om att så är fallet. Tänk att alltid vara igång med löpningen. Tänk att aldrig behöva återuppta eller komma tillbaka till löpningen efter ett uppehåll. Tänk att kunna variera långa lugna pass med korta intensiva intervallpass.

Det går ju också att få återhämtning även om man springer varje dag, vilket jag tror många missar när de säger att runstreak är dåligt. Allt måste inte vara världsmästartempo, som jag brukar säga. Sedan har jag givetvis kompletterat med styrka på HIIT Cross-passen jag kör, vilket garanterat bidragit en hel del.

Och ja, jag tänker ta ett löppass även idag. Var så säkra.