Ni har sett Titanic-filmen va? Där den minst 314 år gamla Rose DeWitt Bukater sitter ombord på forskningsfartyget och inför Brock Lovett och hans team ska dra igång sin berättelse om sitt äventyr och öde på den katastrofala jungfrufärden 1912. Det finns ju ett oräknerligt antal memes av hennes ”It’s been 84 years…”. I lördags körde jag mer åt…
”It’s been 24 years…”
Resten av hennes historia känner vi till.
Min egen personliga historia är inte riktigt på samma världskarta och troligen görs det inte heller någon film på mitt tema om vare sig tjugofyra eller åttiofyra år. Det hindrade ändå inte memoria diuturna från att kasta fram minnesbilder från sekelskiftet i samma sekund som vi rullade in på Nybrogatan i Härnösand, stan där jag faktiskt bodde under ett knappt år över millennieskiftet.
Det var där jag pluggade ihop några av mina högskolepoäng. Det var där jag började titta på Vänner. Det var där jag fyllde 20. Det var där jag blev Systembolagsmyndig. Det var där jag sa att jag inte alls skulle gå till bolaget och handla alkohol samma dag som jag fyllde år bara för att jag kunde. Det var där jag gick till bolaget samma dag som jag fyllde år bara för att jag kunde. Det var där jag firade min tjugonde födelsedag, blev rund under fötterna och sov alldeles för länge dagen efter.
I lördags, när jag fyllde år igen, konstaterade jag sonika att ”It’s been 24 years…” sen jag senast firade en födelsedag i Härnösand. Av en händelse låg hotellet vi spenderade natten på granne med min gamla studentkorridor jag bodde i när det begav sig ”säsongen” 1999/00.
Den här födelsedagen gick vi inte på bolaget i Härnösand, det gjorde vi inte. Däremot tog vi en kort runstreak i stan, betraktade Sveriges enda vita domkyrka utifrån och in, tog en taxi ut till Dala och gick på ginprovning hos Hernö Gin, åkte tillbaka till stan, drack cava i majsolen på Apa och åt en trevlig middag, alltihop med våra vänner från Östersund.
Himlans trevligt var det, där jag och Lars styrt upp en liten överraskningshelg för våra respektive. Vi lyckades hålla både Härnösand och framförallt Hernö Gin-upplevelsen hemlig fram tills taxin rullade fram till hotellet för avfärd till destilleriet. Provningen i sig var både en del storytelling och en annan del själva ginprovningen. Man får lite andra perspektiv och känslor för smakerna när man sitter så här dedikerat och nästa gång jag köper en flaska gin så vet jag vilket märke det blir (och sort, om den finns inne).
Får jag gissa blir även det här något för long-term memory. Kanske att plocka fram om 24 år igen?