Höst och en väldigt smärtsam baksida

Det är höst. Eller. I Östersund är den inne på finalen. På gården hemma i Skärgår’n håller björkens karotenoider som bäst på att festa loss i en härligt orange färgprakt. Får jag gissa är den helt fri från löv inom en vecka. Max två. I Funäsfjällen har årstiden hunnit ännu längre. Vi åkte hit igår och möttes av fjälltoppar täckta med snö. Man blir ju sugen. På att snöra kängorna och ta sig en tur. Hösten och sånt.

Nu är jag kanske färgad av det som pågår framför ögonen på mig, precis just här och nu. Årstidens inverkan på naturen. Fast frågar ni mig i vår eller nästa sommar så kommer jag ändå säga att jag verkligen älskar den här perioden. Färgprakt nere i skogarna och snö på fjälltopparna. Alltihop säger så mycket om var vi bor och vilka kontraster vi omges av. En ganska stor del av mig skulle gärna dra upp på vilken bergstopp som helst just nu.

Men nej.

I år not so much. Även om framstegen efter knäoperationen är betydligt större än jag kunnat ana så är det rehab som gäller. Alla strapatser längre än ett par-tre hundra meter mer eller mindre kräver kryckor. Vi kör lite småutflykter. Häromdagen gjorde vi till exempel en miniroadtrip norrut. Hittade en liten brygga längs Indalsälven där vi slog oss ner och fikade. Eller som drönarutflykten nu på förmiddagen, där jag i princip kunde sitta kvar i bilen och njuta av fjällutsikten på skärmen.

Mer avancerat än så blir det inte.

Baksidan

Grejen är att omedveten överansträngning ena dagen innebär ofrivilligt soffläge dagen efter. Balansen är inte alltid superlätt. Som tidigare nu i veckan. Knä och ben kändes bra så jag var nog kanske lite för aktiv på måndagen. Inte så att jag sprang eller tränade men jag städade ett förråd och bar ett par inte jättetunga kartonger. Natt mot tisdagen vaknade jag vid femtiden. Av kramp i baksida lår. Ja, samma baksida lår som de plockat reservdelar från för mitt nya korsband. En hamstring som kroppen försöker reparera. Det gjorde inte ont. Det gjorde okristligt ont. Att Maria inte vaknade av mitt högljudda gubbstön är ett mindre mirakel.

Under tisdagen kom så konsekvenserna. Jag var lika stel och halt som tre dagar efter operationen. Jag kunde inte knyta skor, ta på mig strumpor eller resa mig ur soffan. Fick lyfta benet för att ta mig ut ur bilen och kunde knappt gå i trappor.

Ja, med en sån status tänker jag i höst och vinter nöja mig med att fjällnjuta på distans. Det här är ju så klart inga nyheter. Det har varit min inställning hela tiden i och med operationen. Och ja, jag tar det med ro. Tänker att fjällen står kvar. Har de stått i ett par-tre miljoner år fram till idag så står de säkert kvar nästa år också.

Då tänker jag vara tillbaka. I sånt här skick.