Förra veckan flög fram. Mycket hanns med men inte allt. Vad var det som hände? Här får ni en snabb recap och en redig nostalgitripp på slutet. Håll i hatten!
Jag dumpade sviten
När allt bara handlar om att hålla en siffra vid liv, då vet man att det är läge att ge upp. Jag pluggar därför inte tyska i DuoLingo längre. Den senaste månaden handlade det mest om att köra övningarna för att hålla sviten på 200+ dagar vid liv. Inte för att faktiskt lära mig något eller utvecklas. Det är faktiskt svårt att ge upp något som man kört en längre period, trots att det bara är en siffra i en app.
Men nu tog jag mig över tröskeln. Sviten är bruten. Jag kan andas ut. Och mig veterligen går det alldeles utmärkt att åka till Tyskland ändå.

Helgens lågpuls
Veckan var intensiv. Långa arbetsdagar från morgon till kvällar, med två filmproduktioner att ro i hamn. När man är solo i produktionen får man ju också ta alla rollerna. Projektledare, castare, producent, platsletare, scenograf, fotograf, producent, scripta, ljudtekniker, redigerare, ljuddesigner, korrekturtittare och alltihop på samma gång.
Leverans blev det och allt skickades in tre dagar före utsatt tid. Kanske inte så konstigt att jag somnade i soffan både fredag och lördag kväll och rent allmänt hade inställningen om en helg med lägsta möjliga puls. Klockan höll med och när jag vaknade i morse gratulerade den mig till alldeles lysande återhämtning.
April, april…
I lördags städade vi trapphuset och våra gemensamma ytor här i huset där vi bor, uppgifter som vi boende delar på istället för att anlita någon utomstående. Det hör inte till vanligheterna att sopa ihop grus framför entrén redan i januari. Det är ju annars en april-syssla. Kan vi få tillbaka lite riktigt vinter tack?
Å andra sidan. Skridskoåkarna på Storsjön jublar nog och vi har sett flera som skrinnat förbi precis utanför där vi bor. Isarna sägs vara alldeles fantastiskt fina just nu när snön försvunnit och isen ligger blank. Och visst. Det ser riktigt inbjudande ut, det måste jag säga.
Men. I januari. Då vill jag ha sånt här.

Nej men hallå?
Jag bokade en rälsbunden jobbresa tidigare i veckan, via resebyrå. Bad om favoritsätet i 2 klass Lugn, en fönsterplats i vagnens ena ände. Fick gångplats. I vagnens mitt. Tack?
Hejdå och tack…
…för lång och trogen tjänst. Igår sålde jag min klassiska episka trotjänare tillika följeslagare och systemkamera som hängt med mig sedan 2009. För en högst symbolisk summa fick min Canon EOS 7D ett nytt hem där den förhoppningsvis får en välförtjänst restaurering och ett fint vidare liv.
Käre barn så många upplevelser vi varit med om tillsammans och man är ju inte sämre än att en liten mental tår rinner genom hjärnan. Jag tänker sonika att jag rundar av förra veckan (eller inleder denna) med ett litet nostalgiskt hyllningsgalleri. Tack för allt, EOS 7D!










