En matresa genom Kärnten med tysk-österrikiska specialiteter

Har ni hängt på bloggen i väldigt många år så minns ni (troligen ändå inte) ett inlägg jag skrev efter min andra resa till Vancouver. I summeringen av mina utlägg konstaterade jag att matkontot för en vecka på vift, nio tidszoner bort, landade på drygt femtonhundra spänn. Osannolikt låg summa men så blev när intaget mest bestod av enkla frukostar och kombinerad lunch slash middag (och kaffe däremellan).

Resan till Klagenfurt i höstas blev lite av… tja, motsatsen både vad gäller pris, mängd, kalorier och smaker. Utöver det så konstaterade vi både att vegetariskt kanske inte är deras starkaste kort i köket och att det inte ens var det lokala köket som lämnade det största bestående minnet.

Men vi tar det från början. Häng med på en liten kulinarisk upplevelse i de sydliga delarna av Österrikes alpmiljöer.

Ofenfrischer Schweinsbraten

Öppningsmat(ch)en i Klagenfurt ägde rum på Bierhaus zum Augustin mitt i stan och jag kastade mig vettlöst rakt in i det tysk-österrikiska köket, som i sedvanlig anda bjöd på en härligt beige färgskala. Här blev det en ofenfrischer schweinsbraten med semmelknödel tillsammans med husets egna wirtshausbier.

Köttet kan väl ungefär sammanfattas som fläskkarré direkt från ugnen, som långsamt tillagas och sedan kryddas med vitlök, rosmarin och en sky. Semmelknödel är en typ av dumpling på torkat bröd, ägg, mjölk och diverse kryddor. Mastigt och gott kan man säga och om färgskalan kändes tråkig var smakerna motsatsen. Rimlig inledning ändå.

Tapas Y Vino – helgens bästa

Om sanningen ska fram så var det faktiskt tapas som vann tävlingen om bästa mat under helgen i Klagenfurt. Vi hade till och med förhandsbokat Tapas Y Vino, beläget en kvarts promenad bortanför innerstadt. Vi verkar inte vara de enda svenskarna som hittar hit heller. Enligt ägarinnan besöks det hyfsat frekvent av BRA-crew, då de flyger på Klagenfurt för Austrians räkning.

Hur som helst. Vi plockade in ett helt gäng med rätter som vi i sann tapasanda delade runt bordet och kärebarn så fint det här var. Trots helt fullbokat var det snabb och genuint trevlig service. Fast framförallt var det utomordentligt gott.

Att de sedan toppar allt med att bjuda oss på efterrätten… ja men ja, troligen bästa tapasbesöket jag gjort. Någonsin.

Och tänk att en sån grej skulle hända i Klagenfurt?

Kyckling på Villacher Brauhof

Från resans bästa mat till raka motsatsen. Inte så att lunchen på Villacher Brauhof i Villach (några mil väster om Klagenfurt) var särskilt dålig men den var helt enkelt inte särskilt spännande. Det var mer en känsla av snabbmatsrestaurang där vi dessutom var en halv minut från att ta springnota. Eller kanske mer ”…eftersom ingen vill ha betalt så reser vi oss väl upp och går?”-nota. Vi tröstade oss med varsin glühwein på julmarknaden.

Kärntner Käsnudel

På det lilla gasthauset Martinihof uppe i bergen undrar de nog fortfarande vad som hände den där lördagen i november 2024. Ett sällskap om fyra kommer in. De två männen beställer förvisso varsin öl men i övrigt vegetariskt. En av kvinnorna tar kött och öl. Den andra kvinnan dricker vatten, äter kött och tackar nej till hutten efter maten eftersom hon är ärad med rollen som dagens chaufför. Servitören tittade märkbart förvånad på oss och frågade för säkerhetsskull om det verkligen var vegetariskt till grabbarna. Joråsåatte.

I vilket fall. Här testade jag Kärntner Käsnudel, den lokala varianten av käsnudel. Det här pastaknytet består oftast av handgjord äggpasta med smält ost och karamelliserad lök. I det aktuella fallet toppades den med gräslök och på sidan serverades det en vanlig enkel sallad.

Kanske inte smaksensation deluxe men kombinationen rustik gasthausmiljö uppe i bergen och hutten som ägaren mer än gärna bjöd på efter maten var verkligen lyckad.

Schweinshaxe

Sist ut bland alla mastodonträtter blev Schweinshaxe på Hofbräu zum Lindwurm, precis vid Neuer Platz. Ingen specialitet för Kärnten-regionen så sett utan mer av en bayersk favorit. Fläsklägg på svenska. Efter ångkok rostas eller grillas läggen för att ge skinnet sin riktigt krispiga yta. Vill man verkligen köra ett säkert kort och inte riskera att gå hungrig från bordet tar man en mastig potatis till och kryddar sedan med surkål på sidan.

Oväntat gott, det måste jag säga, med den krispiga ytan och det saftiga köttet. Men djävul vad magen stod ut åt precis varenda håll, ja till den grad att jag tvingades kapitulera och lämna kvar en del på tallriken. Det händer i princip aldrig eftersom jag avskyr matsvinn. Med facit i hand skulle vi kunna varit två som delade på en. Noterar det för nästa gång.

I glasen?

Förutom ölen jag redan nämnt så slank det även ner några glühwein, framförallt de som spetsades med Amaretto. Den specialaren tog jag definitivt med mig hem och den lär bli ett återkommande inslag istället för glögg. Även om man inte gillar Amaretto på grund av sötsliskig så kommer den absolut till sin rätt med en värmande glühwein.

Okej, där har vi det. Rent estetiskt är väl tysk-österrikisk mat kanske inte något man väljer framför mer färgsprakande matdesign från andra delar av världen. Att tillaga kött kan de dock onekligen. Och låt er inte luras av färglöshet och beiga tillställningar. Det smakar absolut bättre än det ser ut.

Fast det mest minnesvärda blev faktiskt den spanska matkulturen. I Klagenfurt. Den såg vi eventuellt inte komma.

2 KOMMENTARER

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.