Efter två fina dagar i Venedig och en nu uthämtad hyrbil är rutten inställd på södergående riktning. Ursprungsplanen, ja när vi skissade på vår resa till Italien, var att bo i Rimini och ta en dagstur till San Marino, lilleputtlandet ett par mil inåt landet. Sen kommer vi på oss själva att vara omständliga och egentligen ganska ointresserade av själva Rimini. Vi modifierar resplanen och bokar istället boende direkt i San Marino. Långt upp på Monte Titano. Ja, på det hotell som faktiskt ska visa sig vara landets högst belägna.
Det visar sig vara ett av resans bästa beslut.
Ankomst i skymningen
Monte Titano ser vi redan från kustvägen. Berget och tornen är tydliga siluetter i motljuset, medan vi jobbar oss inåt landet på små slingrande vägar. Gränspassagen till San Marino är obetydligt liten, en liten skylt vid kanten av vägen. När serpentinvägarna tar oss upp genom staden spelar världen upp en solnedgång som troligen etsat sig fast på näthinnan för lång tid framöver.
Det är lite som vanligt. Man har sett den där ljuskulan försvinna ner i horisonten tusentals gånger, på hundratals platser. Ändå är man lika fascinerad så fort det är en ny omgivning, helt övertygad om att just det här är den vackraste man någonsin sett. Fast San Marinos version, med tydliga inslag av Italien är sagolikt vacker. På riktigt.
Hotel Rosa, San Marinos högst belägna hotell, är ett av två boenden vi förhandsbokat på den här resan. Vi har fått okej på att köra hela vägen upp till hotellets parkering, genom den gamla stadsdelens trånga gränder. Laddning löser de också åt oss. Inget är gratis men himla skönt med vetskapen att vi dagen efter kan rulla vidare på hundra procent. Men det tar vi då.
Runstreak på höghöjd
Mörkret hinner i princip lägga sig innan vi kommer ut på dagens träningspass. Med ett boende nästan högst upp i hela San Marino behöver vi inte ta många trappsteg som uppvärmning förrän vi är uppe vid San Marinos berömda torn och tillhörande, som löper längs Monte Titanos branta klippor ut mot kusten.
Åt ena hållet det italienska inlandets böljande kullar, där solen precis krupit ner. Åt andra hållet, förvisso knappt synbart, Adriatiska havet långt där ute.
Det blir ett par kilometer allt som allt innan vi joggar ”hem” och rundar av kvällen på hotellets terrass. Med varsitt glas vin skålar vi in vårt nya land.
La Guaita – första och äldsta tornet
Vi tar en med våra mått mätt en tidig frukost och beger oss sedan upp för de två trapporna ovanför hotellet. Här står det första tornet redo att besökas, La Guaita. Så när som på några få sällskap är det helt öde på innergården och det är ingen risk för trängsel. Pre-högsäsong och halv tio på förmiddagen kan nog förklara det här fina fenomenet.
La Guaita är det äldsta av San Marinos tre torn, byggt redan på 1000-talet. Dess nuvarande form har det haft sedan 1400-talet då landet krigade mot Malatestaätten, vilka styrde Rimini under nästan trehundra år. Det är också La Guaita som är avbildat på San Marinos flagga och under en kort tid servade det även som fängelse. Man lär ju kunna ha sämre utsikt bakom lås och bom, men frihet trumfar nog ändå vyerna kan vi anta.
Att ta sig allra högst upp i tornet kräver en liten insats. Efter några trappor ska en smal stege forceras. Det är värt besväret, alla veckans dagar.
La Cesta med vapenmuseum
Vi lämnar första tornet bakom oss och går en panoramastig över till torn nummer två. Utsikten är fantastisk och rakt på andra sidan muren stupar berget rakt ner. Här och var finns det några små mikroutsiktsplatser insprängda i klippornas öppningar. Det verkar dock vara mer av en publik rastplats, åtminstone av odören att döma som möter oss när vi stegar ner till en av dem.
La Cesta, det mellersta tornet, tronar på Monte Titanos högsta topp 755 meter över havet. Här fanns det ett vakttorn redan på romartiden men första gången det omnämns i en borgliknande form är i dokument daterade till 1253. Även här går det att ta sig till det översta planet men först har man möjlighet att gå igenom ett vapenmuseum. Det är både fascinerande och skrämmande och brutala skapelser blandas med rena vapenhantverk.
Il Montale – det tredje (och stängda) tornet
Det här tornet får vi nöja oss med att se på håll, då det är stängt. Det går en vandringsled dit bort men då vi sprang den kvällen innan så vänder vi ner mot stan igen. En glass hinner slinka med på vägen ner, medan vi för tredje gången njuter av utsikten från San Marinos högst belägna promenadstråk.
Punto Panoramico
Efter tips från hotellet tar vi sikte på panoramaterrassen Punto Panoramico i gamla stans norra ände. Här är det betydligt mer liv och rörelse. Förutom att klockan har tickat iväg så är det även här som linbanan kommer upp på Monte Titano, vilket säkert förklarar att fler hittar hit.
Utsikten är fin men vi är inte lika överväldigade längre efter att ha sett vyerna borta vid tornen. Ett tips är därför att börja här, oavsett man kommer med linbanan eller inte, och sedan vandra sig uppåt tornen.
Palazzo Pubblico & promenad genom stan
På torget framför Palazzo Pubblico är det restauranger och vimmel. Vid portarna till vad som är San Marinos regeringsbyggnad, ser det ut att vara festligheter av något slag. Vi kikar närmare och upptäcker ett pågående bröllop. Man kan inte anklaga dem för platsen de valt, för det är en mäktig byggnad.
Här låg tidigare ett stort hus från 1300-talet men som revs på grund av sitt dåliga skick. Istället restes Palazzo Pubblico i slutet av 1800-talet, som på 1990-talet renoverades. Idag huserar parlamentet i huset. Och för dagen bröllopsgäster.
Lunch på La Terrazza
Det börjar bli lunchdags. Med tretton restauranger på ett dussin väljer vi slutligen att slinka in på La Terrazza. Här sitter vi med härlig utsikt över nyss besökta regeringsplatset och Punto Panoramico en bit bort. Maten smakar utmärkt, servicen är subtilt snygg och vi lägger en slant till drickskassan.
Mot småvägarna över bergen
Vi har egentligen inte bråttom alls. I lugn och ro vandrar vi runt bland gränder, valv och murar. Vi känner oss ändå ganska nöjda på intryck och går långsamt upp mot hotellet och bilen. Efter utcheckning från hotellet rullar vi ner för San Marinos härligt kurviga vägar. Nästa plan är att sikta småvägarna över bergen och sova någonstans kring Florens. Något boende har vi inte ordnat men det får helt enkelt lösa sig. Senare.
Framför oss ligger en bergskedja att köra över. Bakom oss ligger San Marino och marinerar i våra huvuden. Arton timmar av medeltida borgar och gränder i ett nytt, litet och aningens egendomligt land. Tack för det här, vi kanske inte gör om det i närtid men fint var det. Väldigt fint.
