Vi gillar ytterligheter. Så till den grad att vi rest ner till Skåne över en helg. Enbart för att göra Smygehuk samt Sveriges lägsta punkt utanför Kristianstad. Eller som när vi åkte till Europas sydvästligaste punkt på Algarvekusten för några år sedan, för att vi ändå var i närheten och spelade golf. Eller nästan mäter med linjal om motorvägen utanför Vancouver var mer västerut än flygplatsen i San Francisco.
Ja ni fattar. Det finns ett inlägg om våra ytterligheter. Så klart.
Med det i åtanke kanske ni nu förstår att jag efter resan till Tunisien i maj faktiskt grämer mig lite. Mycket. Jag hade nämligen kunnat bocka av ytterligare en jävligt häftig ytterlighet. Eller vad sägs om…
…Cape Angela, kontinenten Afrikas nordligaste punkt.
14 kilometer – så nära, så långt bort
Efter några timmar i Bizerte åkte vi norrut till vad som såg ut att vara lite av en random strand. Oklar anledning faktiskt. Den visade sig ligga 14 kilometer från Cape Angela. Fjorton.
En distans jag skulle kunna springa. Ett avstånd som hade tagit tjugo minuter med bil. Lägg där till en kvarts inhalerande och fotograferande av det episka ögonblicket. Jag menar. Att allt som har med kontinenten jag just där och då skulle stå på, just där och då skulle befinna sig söder om mina inte jättestora men ändå fötter. En insats som skulle kostat oss mindre än en timme.
Det var med en avgrundsdjup suck som jag noterade detta faktum. På vägen därifrån. När det var för sent att vända. Google Maps-jobbet jag borde ha gjort innan satt jag nu och gjorde i bilen i södergående riktning. Det gör fan fortfarande ont i min själ att ha varit så nära en ytterlighet av den här magnituden. Och missat den.
Visst. Platsen vi stannade på var fin. Medelhavet friskade i. Solen sken. Bilderna blev väl helt okej. Men ändå. Jag kunde nästan inte bry mig mindre. ”Nästa gång, då…” har sällan känts mer angeläget än när misstaget uppdagades.
I en bil på väg åt fel håll.
Det finns alltid en nästa gång!
Ja men det finns det! 🙂