BRYAN ADAMS LIVE PÅ DALHALLA 2025 • Upplevelsebloggen

Jag började räkna bakåt i tiden och kom fram till att senaste livegiget med Bryan Adams på svensk mark var… alldeles för längesen. Senaste gången jag såg honom live alls? På hans hemmaplan, Vancouver 2018. Det var med andra ord jävligt hög tid att dra på konsert igen och när Dalhalla i höstas presenterade honom som akt hängde vi på låset och bokade varsin ståplatsbiljett.

Ett otroligt bra beslut.

Så blev det 4 juli 2025. Med tolv tidigare Bryan Adams-spelningar i bagaget var jag helt inställd på att köa för att få en plats längst fram på golvet. På Dalhalla fungerar det dock lite annorlunda fick vi höra på förhand. Där öppnar man först upp grindarna till restaurangområdet ovanför läktaren varpå man en timme innan giget släpper ner folk till sitt- och ståplats. Ärligt talat, det är förjävla skönt att slippa köa så det kan jag så klart ge Dalhalla cred för.

Det här är Dalhalla

Dalhalla är ett gammalt kalkstensbrott som tidigare var känt som Draggängarna, beläget en knapp mil norr om Rättvik. När brytningen lades ner 1990 väcktes idén om att göra en konsertarena av området, då det till viss del hade både bra akustik och hade utformningen som en amfiteater.

Kanske var det här hela Dalarnas bästa idé under 90-talet, för idag är Dalhalla en nästan världsberömd konsertarena som varje sommar lockar mängder med artister och besökare. Drygt 6000 åskådare ryms, fördelat på ett litet golv för ståplats och en läktare med sittplats.

Som sagt. Läget, miljön, akustiken.

Bryan Adams på Dalhalla

Några minuter efter nio promenerar han in på scenen och börjar riva av sina hits, både kända och (beroende på vem du frågar) ett antal mindre kända. Folkhavet består av alla åldrar, från ungdomar till de som började lyssna när genomslaget kom i början av 80-talet. Och så jag då, som landat lite mittemellan med Waking up the neighbours som första platta 1991.

Jag ska väl erkänna att jag inte har stenkoll på de senaste plattorna som jag kanske inte tycker håller samma klass som tidigare. Vet inte om det säger mer om Bryan eller mig. Det har ju knappt resten av publiken heller och då sjunker energin på Dalhalla en aning.

Men så varvas det med allsång och Bryans härliga humor i mellansnacket. Han känns prestigelös, lättsam och glad över att stå på scenen den här kvällen. Det gör Keith Scott också, som drar iväg i flera freestylade solonummer. Det utrymmet får även Pat Steward bakom trumsetet medan Gary Breit vid keyboarden har en betydligt mer restriktiv scenenergi.

Bäst under kvällen

Första led! Det var absolut ett av målen, att hamna längst fram, och att då köa vid ”insläpp 2” var värt hela timmen jag behövde stå där. Dessutom ingen större konkurrens om platserna. Maria stod kvar när jag gick på toa och tvärtom och det var inga konstigheter bland de övriga i ledet.

Twist and shout eldade på publiken rejält, där Bryan bjöd in oss till både dans och nakna överkroppar (vet inte vad han hade hoppats på riktigt…). Folk gick verkligen all in, mig själv inkluderad. Fantastiskt roligt!

Take me back, ändå ganska oväntad från Cuts like a knife-plattan (1983). Den gör sig riktigt bra live, även för de som inte är superbevandrade i Bryans låtdjungel. Sedan går ju Summer of ’69 alltid alltid hem. På Dalhalla är det med en enorm energi han tar fram den här guldklimpen, som faktiskt firade 40 år förra året. Den är tidlös och odödlig. När publiken efter sista slutackordet inte vill sluta sjunga kör bandet en runda till. Det här kan faktiskt ha varit en av de bättre live-versionerna jag själv varit med om.

Sedan är ju Dalhalla i sig ett ställe jag verkligen kan återkomma till för konserter. Vilken miljö!

Just det, som en av kvällens sista gester kastar Bryan blicken på mig varpå han skickar ut ett plektrum åt mitt håll. De är svåra att fånga de små rackarna men det gick vägen. Ett ögonblick som verkligen värmde!

Något jag saknade?

Ja, lite förvånande ändå att han inte brände av Can’t stop this thing. Från samma platta saknar jag alltid House Arrest när den inte spelas. Dels en suverän live-låt och dessutom, i mitt tycke, en av Bryans bästa låtar överhuvudtaget. Sedan saknade jag Solomon Walker på bas. För mig oklart varför han inte stod på scenen den här kvällen.

Några extranummer senare

När Bryan avslutar giget med ett par akustiska versioner av Straight from the heart och All for love har han kört på i knappt två timmar. Över Dalhalla lägger sig aldrig mörkret den här tiden på året men i folkhavet lyser mobilernas ficklampor upp den sena julikvällen. Alla verkar nöjda. Vi längst fram. De på sittplatserna. Bryan och bandet själva. En kväll att minnas, sannerligen!

Nu ska jag se till att det inte dröjer ytterligare sju år innan nästa gig.