Januari. Tänndalen. En bitande kyla omger oss. På toppen av Vigelliften släpper vi ankaret vi åkt upp på från Ski Lodgen. Förutom några fjälltoppar i fjärran som får dagens sista solstrålar har blå timmen precis gjort entré. Den redan klara och krispiga januarieftermiddagen blir ytterligare ett snäpp kyligare. Som om tjugofem minusgrader inte räckte.
Så står vi där på toppen av en skidbacke igen, efter förra säsongens planerade men också lite semi-ofrivilliga uppehåll. Jag, skidorna och mitt nya korsband. Det är nästan så jag kan höra den nyfikna frågan där nerifrån knät.
”– Okej, och vad är det här för något?
”– Jo men det här är… livet.” svarar jag inombords så att ingen annan hör.
Vi skrockar gott tillsammans i några sekunder innan jag tar några stavtag ut i backen för säsongens, och korsbandets, första svängar. Ljudet av skidorna som skär i snön. Vinden som viner runt hjälmen. Och kylan som hugger tag i de delar av ansiktets hud som exponeras mot Härjedalens januarikyla.
Nog fan är det kärlek alltid.
Just idag ska vi ta oss bort till Tänndalens äldsta restaurang för lite mingel. För oss innebär det tre liftar och några skråande åk innan vi når Wärdshuset Forbonden borta vid Svansjön. Det är kanske good enough i de här temperaturerna och redan vid andra liften är tårna frusna till okännbarhet. Det lägger jag lite åt sidan när vi kommer ut i Foxtrot, en behagligt lutande röd backe och kanske min personliga favorit i hela Tänndalen. Några stora, sköna svängar får avsluta den här säsongspremiären och det finns inte en tillstymmelse till oroligheter i knä eller andra kroppsdelar. Bara ren njutning.
Inne på värdshuset får livsglädjen även i tårna sakta återvända, där jag sätter mig så nära den öppna brasan jag bara kan. Aldrig har en afterski-öl känts så välförtjänt. Aldrig har ett åk i minus tjugofem känts så värmande. Aldrig förut har jag längtat så mycket efter att få blippa liftkortet för en ny dag i backen som här.
Och det här var bara början.
