Jag har nog aldrig riktigt haft som mål att bli bra på saker ultrasnabbt. Framförallt på senare år har jag börjat ta in att saker kort och gott får ta lite tid. Jobba med processen och att ha tålamod. Ja, jo, det är väl kul att vara effektiv men det är ju inte alltid som det är själva poängen heller.
I vuxen ålder verkar det vara svårt att tillåta sig själv vara nybörjare. Det mesta vi gör verkar bygga vidare på sådant vi redan kan, redan behärskar och redan vet hur det fungerar. Är det för att vi vill åstadkomma resultat på kortast möjliga tid? Eller för att vi är trygghetsknarkare och vill hålla på med sånt vi är bekväma i? Fast… varför ska vi alltid hetsa oss in i saker och ting?
Att börja med något helt nytt bryter det mönstret. Tempot sänks, kraven försvinner och fokus hamnar på själva görandet snarare än resultatet. Det är egentligen inte särskilt dramatiskt. Och det behöver inte vara något banbrytande. Men det känns som att man får ett annat perspektiv till sin egen tid.
Hantverket i vardagen
Jag är sannerligen ingen mästare i köket, vårt kanske mest vardagliga hantverk. Brukar snarare se mig som ”receptanalfabet”. Maria kan ibland be mig ”ro ihop det där receptet, allt finns hemma” som hon visat på telefonen. Där står jag vid köksbänken och ska hålla tolv ingredienser (varav sju är kryddor) och lika många måttenheter i huvudet samtidigt, plus att de ska ner i olika ordning med omrörning en 37 sekunder en gång vart femtedels halvminut.
Brain freeze för mindre. Och jag imponeras samtidigt över de som hanterar hantverket. De som med ögonbindel snor ihop nästan vad som helst på ingenting baserat på kunskaper, erfarenheter och förmågan att känna in smakkombinationer. Men precis som en kock måste förstå hur olika kryddor kan kombineras, kräver moderna digitala aktiviteter, som att bemästra blockkedjeteknik eller navigera kryptomarknaden eller utnyttja ett erbjudande på casino en förståelse för underliggande strukturer. Det handlar om att gå från impulsivt agerande till att vara metodisk och se den större bilden. Att spela en stund på ett krypto casino kan också vara ett bra sätt att koppla av efter kökshantverk som kräver att du är intensivt koncentrerad.
Jodå, hjärnan utvecklas hela livet
Jag tror att vi människor många gånger är onödigt konservativa, att det gamla uttrycket att ”man inte kan lära gamla hundar att sitta” många gånger får bestämma vägen framåt. Med det i bakhuvudet kanske vi hoppar över att våga testa nya upplevelser eller utveckla oss själva. Det måste inte handla om fysiskt hantverk utan även den nya tekniken. För man kan ju alltid slänga sig med ytterligare uttryck, som ”det var bättre förr”.
Dyker man dock ner i neurovetenskapen har man för länge sedan motbevisat detta genom begreppet neuroplasticitet. Vår hjärna är fysiskt formbar genom hela livet. När vi kastar oss över ett nytt hantverk, oavsett om det är matkonst eller att lära sig dreja, tvingas hjärnan att bygga nya neurala banor.
Själv hakade jag för ett par år sedan på en just keramikkurs, efter att Maria testat några terminer och verkligen fallit pladask. Inte bara fick jag testa på en annan form av kognitiv ansträngning och finmotorik. Det handlade också om både mental gymnastik, problemlösning och tålamod (att inte bli bäst direkt!). Lägg där till digital detox.
Det blev en helt ny upplevelse, som inte enbart handlar om slutprodukten i form av en inte särskilt rund mugg, utan om den kemiska belöning hjärnan ger oss när vi knäcker koden för hur drejskivan ska hanteras eller hur jag måste interagera med leran för att den ska hålla hela vägen till en brännbar mugg. Lite av en kognitiv friskvård som håller sinnet skärpt och vitalt, förhoppningsvis under lång tid framöver (även om jag just på keramiken inte längre är en aktiv deltagare).
Ett tillstånd av hängivelse
I vår moderna vardag är vi ständigt avbrutna. Notiser och mejl kämpar om vår uppmärksamhet, vilket resulterar i en splittrad tillvaro. Här erbjuder hantverket, fysiskt eller digitalt, en sällsynt biljett till det psykologer kallar ”flow” – ett tillstånd av total hängivelse där tid och rum tycks försvinna.
När man arbetar med ett hantverk kan du inte skynda. Pastan kan inte koka snabbare och leran på drejskivan kräver sin process för att hålla ihop. En sorts påtvingad långsamhet som tvingar ner tempot (även om jag själv känner att pastan alltid kokar för fort eftersom jag ska blanda de där sju kryddorna med olika måttenheter under tiden). Men det handlar ju inte heller om att ”bli bäst”, utan mer om att återerövra sin koncentrationsförmåga och att våga vara nybörjare. En sorts återhämtning.
Gemenskapen
Den sociala aspekten är ju också en del att komma ihåg. I keramikstudion är vi en liten skara människor där samtalsämnena varierar från fjällstugor till reseupplevelser man planerar eller varit med om. Det handlar alltså inte enbart om att utveckla en ny färdighet med lera i händerna utan också om att hitta ett annat socialt sammanhang som inte är i SoMe-flödet eller i Teams-listan på jobbet.
Det perfekta i det imperfekta
Varför ska man då börja nu? Svaret är enkelt: för att glädjen i att skapa faktiskt är lite av en tidlös känsla. Vi lever i en värld mättad av massproducerade föremål från IKEA och Lagerhaus. Prylar utan hjärta. Därför är det en fröjd att öppna skåpet hemma och se att merparten av muggar och skålar där inne är ”egenproducerat” (säger jag trots att det är Maria som stått för skapandet). Det bor liksom en liten själ där inne i skåpet.
Med det sagt är det aldrig för sent att börja. Hantverkets kärna handlar inte om att nå en perfekt slutdestination, utan om resan dit. Muggarna som jag själv producerat är de jag alltid använder. Man öppnar skåpet på morgonen och tänker att ”Idag känner jag för den här muggen!”. Det är ju inte bara en mugg jag tar fram för samtidigt som jag häller upp kaffet passerar också ett minne av skapandet genom huvudet.
Så, lägg undan tvivlet och våga ta steget själv. Det är aldrig för sent.
