Så stod vi där på Slottsskogsvallens täckta matta, där man dussintalet gånger släppt lös den sista innevarande energin för upploppet på Göteborgsvarvet. Den här kvällen var det i och för sig minst lika många människor på plats som under Varvet men syftet var en aning annorlunda. Tänk er istället när svensk sommarkväll möter mellanstadienostalgi.
Jag vet inte riktigt när jag började lyssna på Roxette. Rimligt är väl när 90-talet var nykläckt och min freestyle hade fräscha batterier. Förutom mellanstadietryckaren Listen to your heart så fastnade jag hårt för The Big L, Fading like a flower, Spending my time och några händer fulla med ytterligare låtar. Inte så konstigt med den låtskatten. Sen hamnade de lite i skuggan av andra musikinfluenser, men de har alltid funnits nära till hands i både skivsamlingar och spellistor i mobilen.
För några veckor sedan snubblade vi hem biljetter till gårdagens gig, efter att Facebook för en gångs skull visat något vettigt i reklamflödet. Sådär lagom spontant och perfekt tajming när vi ändå skulle hänga i Göteborg på ett stenkasts avstånd från Slottsskogsvallen. Vilken kväll det blev sen. Blå himmel, massa folk, bra stämning och för egen del världspremiär för Roxette live.
Vi blev väldigt obesvikna. Härlig energi, tajt band, bra låtval med de flesta klassiker man kan önska sig. De låter inte som när första skivan släpptes, nästan på dagen fyrtio år sedan men det finns få band som gör det. Och Marie Fredriksson har så klart sin självklara plats och en roll som inte går att fylla. Men Roxettes nuvarande skepnad är helt klart värdigt en liveshow som igår, med råge.
När bandet klivit av efter en och en halv timme vandrade vi lugnt och stilla ut i Göteborgsnatten, efter en fin nostalgitripp där mellanstadiedisco mötte essensen av den svenska sommaren. Tack för det!
