Ny vecka. Nya tag. Det är måndag och efter sedvanliga rutiner med vår enkla morgonjogg och frukostinköp på 7 Eleven är vi snart i skorna och på väg ut i Tokyos vimmel. Planen för dagen är att röra oss bort mot Shibuya och därifrån upptäcka både ett världsberömt övergångsställe, tempel och förhoppningsvis ett och annat trevligt matställe.
Shibuya och en oväntad känsla
Vi tar tunnelbanan till Shibuya och det berömda övergångsstället Shibuya Crossing, en upplevelse som vi av någon anledning har stora förväntningar på. Efter ett Youtube-tips letar vi oss upp i ett närliggande höghus (nej, inte Shibuya Sky) för att få en överblick. Och det får vi, samtidigt som vi utbrister ”Vaddå, är det det där?”. Ett med Tokyo-mått ett högst ordinärt övergångsställe.
Att korsa gatan är ju en självklarhet och så fort det slagit grönt strömmar människorna över. Det här är kanske inte den mest folktäta av dagar och en stor andel av människorna är turister, precis som oss. Och that’s it. En liten ”Mäh!”-känsla infinner sig, när vi står där i mänskomyllret. Lite samma känsla som efter Times Square på Manhattan. Stället ska ses men behöver kanske inte återbesökas. Men allt blir inte riktigt som man tror.
Miyashita Park blir nästa stopp, ett köpcentrum ett par intensiva kvarter bort. En oväntat bra lunch i foodcourten följs av en liten promenad i trädgården på taket. Jag spanar längtansfullt upp mot Shibuya Sky men röstas ner och vi lämnar de stimmiga kvarteren för en promenad bort ett par betydligt lugnare områden.
Meiji Jingu
Efter en promenad från Shibuyas trafik, shopping och människomyller kliver vi rakt in i en enorm, lummig skog. Plötsligt är storstadspulsen som bortblåst. Vi har kommit till Meiji Jingu (Meijihelgedomen). Den här jättelika parken med tillhörande shintohelgedom invigdes 1920 till minne av kejsar Meiji och kejsarinnan Shōken. Kejsar Meiji regerade 1867–1912, en period då Japan gick från ett feodalt samhälle till en modern industrination.
Längs vägen passerar vi de stora samlingarna av sake- och vinfat som skänkts till helgedomen. De färgglada faten har blivit ett populärt och synnerligen fotogeniskt inslag. Själva stannar vi också till för varsin glass och blir sittande en stund. Här, mitt i en av världens största storstäder, är det plötsligt alldeles lugnt. Och vi har faktiskt ingen som helst brådska härifrån.
Harakados takterrass
Efter besöket vid Meiji-området fortsätter vi genom Harajuku och passerar en stor Harry Potter-butik som öppnade så sent som 2025. Flaggskepp-status har den till och med. Saga är den enda i sällskapet som sett åtminstone något av Harry Potter-filmerna, men det hindrar oss förstås inte från att gå in och se vad allt ståhej handlar om. 900 kvadratmeter på två våningar, med inspiration från Den förbjudna skogen och här finns trollstavar, souvenirer, magiska varelser och till och med en Butterbeer Bar.
En bit därifrån tar vi oss till Harakado. I den här moderna shoppinggallerian finns det på den sjätte och sjunde våningen en plats vi sedan tidigare sparat i vår Google Maps – takterrassen! Här uppe sätter vi oss i en grönskande oas och får utsikt över Jingūmae-korsningen och delar av Omotesando. Tänka sig, en undangömd liten pärla ovanför shoppinghetsen nere på gatorna. Helt gratis är det dessutom.
Tokyos häftigaste Apple-butik
Förlåt (inte) men den måste nämnas. Apple Omotesando är deras häftigaste butik i hela Tokyo-området, belägen på den prominenta Omotesando-avenyn. Tankarna förs onekligen till deras flaggskepp på 5th Avenue på Manhattan, om man nu varit där. Vi pratar en stor inglasad byggnad med en häftig glastrappa ner under markpan, där resten av butiken breder ut sig. Lätt topp fem över balla Apple-butiker jag besökt!
Middag en trappa ner (med varierade omdömen)
Utan spikade middagsplaner tog vi uppdraget på halvvolley. Valet landade på W AOYAMA The Cellar & Grill, tiotalet minuter från Apple-butiken. Saga och jag gick på varsin köttigare rätt och bacon på Azumino-gris (tillsammans med potatismos) var ett briljant val från min sida. Maria konstaterade dock att de har en del att jobba med när det kommer till sitt vegetariska koncept. Jag överhörde henne till och med utnämna det här till hela resans tråkigaste matupplevelse. Ouch.
Hur rundar man då av en sån här dag, som blandat och gett med överhajpat övergångsställe, tempelpromenad och en grönskande takterrass? Ja men ett glas Gula Änkan och några kortspelsvändor i hotellets lounge. Tack så mycket.
