Vi är kanske inte våra bästa jag den här morgonen, efter den lilla barrundan som gjorde föregående kväll ganska sen. Sovmorgon kan man säga, innan vi masar oss upp ur sängarna och väcker oss till liv med en dusch. Planerna för dagen är faktiskt ganska få och tempot blir därefter. En ultralätt frukost från 7 Eleven och en kaffe, sen är vi på språng ut i det japanska söndagsmyllret.
Hokōsha Tengoku och ramenbrunch
När vi kliver ut på huvudgatan i Ginza, bara femtio meter från hotellets entré, upptäcker vi att gatan är avspärrad. Åtminstone för bilar. Här står istället bord och parasoller utställda och den stora gatan är vigd åt söndagsflanörer. Och ja, det här har vi ju läst om innan resan men helt förträngt.
Fenomenet kallas Hokōsha Tengoku, ”fotgängarnas paradis”, och är faktiskt inget nytt. Det uppstod 1970 i stadsdelarna Ginza, Shinjuku och Asakusa som ett svar på växande problem med biltrafik och luftföroreningar. Är man sugen på att uppleva det här är det söndagar, vissa lördagar och heldagar man ska sikta på i nämnda områden plus Akihabara.
Vi hittar efter lite promenerande ett litet ramenställe, som visar sig ligga alldeles i närheten av hotellet. Det är till och med kö, så här kring en tidig lunch på en söndag. Väntan är värd för den tonkotsu jag väljer är otroligt god. Vi pratar alltså nudelsoppa med mustig buljong kokt på fläskben.
Tokyo Station
Planen för dagen är Kejsarpalatset så vi tar tunnelbanan till Tokyo Station. Ingen märkvärdig station när man kliver av tåget men på utsidan är det dock något helt annat och det beror dessutom på vilken sida man betraktar stationen från.
Tokyo Station invigdes 1914 och bombades som så mycket annat sönder och samman i maj 1945. Den återuppbyggdes omgående idag lever den nästan som två olika liv. På Marunouchi-sidan, den mot kejsarpalatset, möts man av en pampig byggnad i tegel med tydlig europeisk inspiration. En total kontrast mot de kringliggande skyskraporna i glas.
Står man däremot på andra Yaesu-sidan, är det som att stationen klivit in i 2000-talet då den själv är klädd i glasfasad och ett modernt utseende. Mitt i det här bygget huserar 28 spår i flera våningar, shoppingområden och ett stort lyxhotell som öppnade året efter invigningen.
Kejsarpalatset och Edoslottet
Dagens huvudattraktion, planerat utifrån att japanernas lediga söndag verkar spenderas på shoppinggatorna. Och jodå, här vid Imperial Palace en kort promenad från Tokyo Station råder ett behagligt lugn den här dagen. Då befinner vi oss ändå mitt i smeten, i centrum av hela stora Tokyo.
Även om stora delar av palatsområdet är stängt för allmänheten så kan man promenera längs vallgraven och få en liten smygtitt in. Vid Nijūbashi-broarna, kanske Tokyos mest klassiska fotomotiv, hittar vi den enda lilla folksamlingen. Troligen tar de flesta bilder på den främre bron. Det är dock Seimon Ishibashi medan det är den bakre järnbron som faktiskt är själva Nijūbashi.
Vi rör oss vidare mot de östra trädgårdarna. Här borta står även resterna av det gamla Edo-slottet kvar, vilket på sin tid var maktcentrum för Tokugawa-shogunatet. Det stora stenfundamentet vi träffar på är bottenplattan till det som en kort sväng på 1600-talet var Japans högsta slottstorn. 58 meter. Inget man direkt skulle baxna över idag men stenformationen i sig är riktigt fint konstruerad.
Gräsmattan ser inbjudande ut så vi planar ut och blir liggandes en sväng.
Hål-i-väggen-middag
Mörkret har lagt sig och åtminstone en i sällskapet har en plan om att besöka LABI vid Tokyo Station, en stor elektronikaffär på åtta våningar. Men vi kastar oss in i ett hål i väggen för lite mat först. En chansning med inställningen att vi hellre äter något nu än att leta något jättekalasbra och ändå landa på nåt annat hål i väggen om en timme.
Hålet i väggen visar sig vara Go! Go! Curry, en japansk snabbmatskedja och det får bli en tonkatsu med japansk curry med ris, vilket är firmans specialitet. För pengen vi betalar är det här oväntat bra.
LABI då? Ja men kanske ganska sval butik faktiskt även om vi klämmer på allt från kameror till massagestolar och kaffemaskiner. Kanske inte riktigt den bilden jag hade så vi lämnar snart stället och beger oss mot hotellet.
En lite halvtrött dag där gårdagens sena festligheter tog ut sin rätt, plus en tidsomställning som eventuellt kan spela in. När vi återkommer till våra Ginza-kvarter är biltrafiken återigen påsläppt. Det är söndagkväll och snart snarkar vi oss genom natten i en stad som till skillnad från oss aldrig verkar sova.
