Vi vet. Det är ingen fjällbana och det var ju därför man bytte namn för ett dussin år sedan. Från Sonfjällets GK till dagens Hede-Vemdalens GK. Idag går den som parkbana med ett namn som anspelar på de närmaste orterna, vilket troligen gör den något enklare att placera på kartan. Med det bidrar vi så klart gärna och i det här inlägget tar vi er igenom vår första runda på fjäll… parkbanan. Med fjällutsikt.
”Det är många som missar oss, som inte ser golfbanan från vägen!” får vi höra under vår pratstund med klubbens ordförande Klas Sundbaum, som fått hoppa in och täcka upp den här eftermiddagen. Vi förstår inte riktigt hur man kan missa det här, för vi noterar skyltarna till golfbanan varje gång vi kör mellan Östersund och lägenheten i Funäsdalen. Året runt, golfsäsong eller inte. Kanske är vi lite golfskadade så klart.
Ändå har det tagit oss några år att faktiskt svänga av vägen och köpa greenfee här i Hede. Men nu händer det och vi är pepp!
Det här är Hede-Vemdalens GK
Banan öppnade sina första nio hål 1992 och blev 18 hål 2004. Här finns ett klubbhus med en liten shop och restaurang, driving range, övningsbunker och puttingreen. Totalt har banan 16 fairwaybunkrar, 17 greenbunkrar samt greener från 650 m² till 800 m² vars normala klipphöjd ligger på 4 mm.
Geografiskt? Ja, banan ligger mitt i Hede vilket är två mil från Vemdalen, 63 km från Funäsdalen och knappt åtta mil från Lofsdalen.
Typisk fjällbana och långsamma greener
Det här är en parkbana som känns rätt typisk fjällig. Med det följer både upp- och nedsidor. Nedsidorna? Ja men fairways är kanske inte de bästa man skådat med främst isbrännor på sina håll. Banan håller ändå ihop bra och vi är så klart en smula rutinerade på temat ”nordlig golf” eftersom Frösön är vår hemmabana och emellanåt lider av samma sak.
En annan sak vi noterade var de långsamma greenerna. Alltså långsamma. Om det är dagsform eller har med valt greengräs att göra ska jag låta vara osagt. Kan tänka att man väljer sin matta utifrån förhållandena som råder här i Härjedalen och då får det vara så. Hellre en långsam green än ingen green alls. Men! Greenerna den här sommardagen var fantastiskt fina! Otroligt jämna och välvårdade, det kändes nästan lite oväntat men givetvis väldigt positivt.
Det bästa
Det bästa med fjällgolf parkgolf i fjällnära miljö är så klart… ja men fjällen. Det finns ett signaturhål här i Hede och vi återkommer till det lite längre ner i inlägget. Det är värt att läsa vidare bara därför.
Några speciella detaljer vi noterade? Så klart! Tvåans väggmålning är häftig. Varför nöja sig med banbeskrivningen på en liten skylt när man har en ladugårdsvägg att måla på? 8:ans par-3:a blev rolig, mest tack vare ett fint inspel. 9:an är banans svåraste (index 1) och bjuder på rejäl utmaning med högerhandens vatten längs precis hela hålet. 13:e har en lurig krök utan att vara dogleg, men där jag med en låg och lång driver lyckas överlista både vatten, skog, dike och björk. Hybrisen jag fick där tog jag med mig till banans signaturhål, nummer 14…
14:e hålets utsikt
Signaturhålet på Hede-Vemdalens GK är definitivt 14:e där Sonfjällets topp kröner utsikten från tee. Hålet i sig är lite lurigt med skog och out på högerhanden med vatten åt vänster, och ett ganska smalt inspel mot green. Vi var så tagna av utsikten, plus hybrisen på 13:e, att en av oss fick leta boll i skogen medan den andre gjorde ett par risiga duffar.
Slagen vi gjorde är inget vi skriver hem om (knappt värda att notera på scorekortet) men hålet förtjänar faktiskt ett eget stycke i det här inlägget. Ett hål att se framemot, trots allt.
Allt som allt
Efter drygt fyra timmar puttar vi klart på 18:e och summerar en rolig och utmanande golfbana. Vår dagsform var kanske inte den bästa, men det är ju mer på oss än på banan.
Vi noterade en bra lunch, fin fjällutsikt och väldigt trevligt bemötande i receptionen (tillika restaurang och shop eftersom det är samma lokal). Såna här små och väldigt lokala banor dras så klart med sina egna utmaningar, främst beläggning och antal medlemmar. Och visst hann vi få lite dåligt samvete för att vi valde att inte betala fullpris utan köra Golfamore-priset. Å andra sidan så kanske det är just därför man hittar till såna här ”avlägsna” banor, tack vare rabatthäften och dylikt.
I vilket fall är det här prisvärd golf, fullpris eller inte, och banan gör sig nog bäst framåt andra halvan juli och hela augusti. Höstgolfen kan också leva upp med krispiga dagar och vackra färger. Spelar man mot slutet av säsongen kanske man rentav kan få se lite snö på Sonfjällets topp. Det är inte många andra svenska golfbanor som kan stoltsera med den guldkanten kan jag lova.
För det är sånt som fjällgolf ger, som inga andra banor kan skryta med. Just därför är sannolikheten stor att vi återkommer till Hede-Vemdalens GK och spelar 18 hål även nästa sommar.