Planen var att gå en kort liten hösttur kring Bruksvallarna. Kika på den nybyggda da Vinci-bron. Ta en liten extrasväng upp till något fint fikaställe. Lördagsnjuta med fjällvyer, kaffe och macka. Men när våra vänner föreslog en vandring till sjön Skenören, några kilometer upp till fjälls, hakade vi så klart på. Det skulle visa sig bli en dryg mils vandring och en alldeles ypperligt upplevelse att fylla en planlös lördag med, utan tider att passa.
Hösten i Funäsfjällen håller på sina håll på att övergå till vinter. De högre fjällen har fått ett vackert lager florsockersnö på topparna medan det på lägre höjder fortfarande är fullt vandringsbart, om än väldigt blött på sina håll. Men det är ju så oktober-november kan vara. Ena året t-shirtväder, andra året snöstorm. Den här dagen något däremellan.
Vi kör igenom Bruksvallarna och upp till Walles, det gamla fjällhotellet som definitivt har sett bättre dagar. Här ställer vi bilarna, snörar kängorna och beger oss ut i markerna.
💡 5 snabba om att vandra till Skenören
📍 Sjö nära Bruksvallarna (Google Maps)
⛰️ 966 meter över havet
↗️ cirka 330 höjdmeter
🚶♂️ 12 km tur och retur
☕️ Kombinera med Kariknallen
Den nya da Vinci-bron i Bruksvallarna
Egentligen var vår primära plan den här dagen att kika in den nyinvigda da Vinci-bron i Bruksvallarna. Den här självbärande timmerkonstruktionen stod klar alldeles nyligen och är byggd utifrån universalgeniets egna ritningar från 1400-talet. Den står en lättvandrad kilometer nedanför Walles, över bäcken Ösjan. Fin är den hur som helst och en kort fotosession senare vandrade vi vidare upp på fjället.
För vi var inte riktigt klara för idag. Vi hade faktiskt knappt börjat.
Vandra till Skenören
Det är typiskt novemberblött i markerna och på sina håll får vi skutta över stenar och tuvor för att inte sjunka ner till smalbenen. Emellanåt är det dessutom svårt att se var leden går, mest för att den inte är lika upptrampad som många andra etapper i området. Att ha någon typ av fjällkarta med sig är en bra idé. Papperskarta är en variant, mobilen en annan, träningsklockan en tredje. Allt efter som vi rör oss längre ut i ödemarkerna försvinner också mobiltäckningen. Snart hoppar den mellan svagt svenskt nät och ännu svagare norskt.
Vi möter en handfull människor precis efter da Vinci-bron. Därefter skymtar vi folk mest på håll. Några är på väg upp på Hästkläppen, 1005 m och en av Härjedalens alla tusenmeterstoppar. Några sitter och spanar ut över vidderna på en sten ett par hundra meter bort. Men ju närmare Skenören vi kommer desto glesare blir det.
Väl framme vid sjön, efter sex kilometer med en del trixande över blöta myrar och vattenfyllda stigar, är vi helt själva. Helt. Det är så gott som vindstilla och på den egendomligt formade sjön går det bara små lätta krusningar. Kaffet smakar extra bra, mackorna som Maria ordnat likaså precis bullarna som Mikael och Ulrika tagit med sig hit ut.
Otrampad led
Det har inte varit någon direkt vältrampad led fram till sjön och nej, jag kan knappt påminna mig om att jag hört någon tipsa om en vandring hit tidigare. Guldtur hos Funäsfjällen? Glöm det. Till och med hos mobiloperatörerna är det här en vit fläck, inte en tillstymmelse till staplar syns på skärmarna.
Och visst, att det är glest med folk sista dagen i oktober kanske inte är så konstigt. Det kan ju vara kalasväder men det kan lika gärna vara snöstorm. Den här dagen tror vi att höstmarknader i byarna runtomkring Bruksvallarna drar mer besökare, plus att folk är hemma och preppar för Halloween.
Tolv kilometer, blöta fötter och lungor fyllda med härlig fjälluft. Det är ungefär så vi kan summera vandringen till Skenören den här sista-oktober-dagen. Nästa gång tar vi Skenörsfjället när vi ändå håller på, men det är nog ett projekt för juli-augusti nästa år.
