Så var säsongen i barmarksbacken över. I lördags stängde vi Mitt Everest-butiken efter att ha jagat höjdmetrar sedan mitten av maj. Det har varit Ladängen på Frösön, Funäsdalsberget och fjälltoppar i Härjedalen. Det har ju blivit en tradition, så här sju säsonger efter att vi drog igång projektet inför Kilimanjaro-vandringen som skulle bli av 2020 (men som hände först 2022 och ni vet nog varför).
Upplösningen i år blev dock något mer spännande än åtminstone jag tänkt.
Du känner inte till utmaningen? Kortfattat så kör Korpen Sverige en gemensam höjdmetersatsning i hela landet. Det kallas för ”Mitt Everest” och går kort och gott ut på att gå, jogga eller springa höjdmeter motsvarande Mount Everest. Utmaningen finns i lokala varianter över hela Sverige, med flera förinställda skidbackar. Vi har valt att även räkna in toppar och berg som inte finns med i listan, som backarna på Funäsdalsberget och andra fjälltoppar vi jogg-vandrat upp för under sommaren.
Efter att ha gått i mål i september kunde jag i lugn och ro jogga vidare mot nya höjder, i en tämligen ohotad pole position i Östersundsutmaningen. Nio tusen meter blev både tio, elva och drygt tolv tusen med oceaner av meter ner till närmaste utmanare. Fram till en vecka innan stängning. Då dyker det plötsligt upp en person som gått all in och efterregistrerat etapper från hela säsongen – och som dessutom susar om mig med nästan tvåtusen höjdmeter.
Ja men ni förstår ju. Så kan vi ju inte ha det. Och därmed var jakten påbörjad. Inför säsongens sista dag hade jag tusen höjdmeter kvar till förstaplatsen. En magiskt morgonrunda upp på Funäsdalsberget var en bra början. En fjällvandring över lunch, till ödsliga Skenören och trehundra nya höjdmeter, var en fin fortsättning. Och när mörkret lagt sig över Härjedalens fjällvidder bestämde jag mig för att göra en sista satsning. Maria hakade på, så vi tog pannlamporna på huvudet och gav oss upp i skidbackarna på Funäsdalsberget.
Och tänka sig, när jag tagit mer ner från Funäsdalsbergets topp hade jag precis klivit upp på en annan – toppen av Mitt Everest-listan, fyra timmar innan stängning på 14569 meter. Där blev jag kvar, till min inre publiks stående ovationer.
Jag vet. Det är ingen tävling (det är det visst) och jag vet, det är egentligen ganska oviktigt (kan vi låtsas). Men. Nobody puts Dryden in the corner. Eller på en andraplats i Everest-utmaningen. Antar därmed att handskarna från den goda tvåan är kastade inför 2027. Vi ses!
