Jag räknar till sjunde året som vi nu kör och har kört Mount Everest-utmaningen. Som alltså går ut på att under sommarhalvåret göra höjdmeter motsvarande världens högsta berg. Gå eller jogga eller vandra i valfri (skid)backe. Det som sommaren 2020 började som en förberedelse för Kilimanjaro-äventyret har med tiden blivit vår tradition. Det är allt från en utmaning och träningsvariation till en morot och delvis tvångstanke, från mitten av maj till slutet av oktober.
I helgen gjorde jag klart min del, när jag på fem dagar tryckte in mina återstående tolvhundra meter upp till Everest topp. Och det känns så klart riktigt bra, med en liten touch av ”…är nog ändå inte riktigt klar än!”. Visst är väl tiotusenmetersklubben ett lämpligt nästa mål innan oktober når sin ände?
Jo men vi är ändå bra på att köra den här utmaningen och det är väl egentligen bara året efter Kilimanjaro-vandringen som vi tappade sugen. Efter det är vi tillbaka på banan och har med råge gått i mål sex år av sju. Dessutom är jag helt jäkla övertygad om att det gjort mig till en bättre löpare. Man har så här hundratusen-ish höjdmeter senare en lite annan syn på backar.
Nog med skrävlande och icke-ödmjukt skryt. Årets Everest är klar det är ju faktiskt alltid fint att sätta kryss i listan över en av sommarens utmaningar.
Men jo, vi ses nog i backen några gånger till!
