Jag måste nästan nypa mig lite i armen. Igår kunde jag nämligen konstatera att min nuvarande träningssvit uppnått hela 1400 dagar! Tvåtusentrehundra dagar om vi räknar med vår första runstreak och Kilimanjaro. Så. Jag firade så klart ordentligt med… tja, ett lugnt och stilla mage-ryggpass hemma på mattan i vardagsrummet, efter de två föregående dagarnas hårda hyroxpass på gymmet.
Det är så träningssviten ser ut. Ibland blir det löpning. Andra gånger gruppass på gymmet. Golf på sommaren. Skidor på vintern. Tungt och jobbigt varvas med återhämtning. Men alltid någon aktivitet. Under de här fjortonhundra dagarna har jag också hunnit med två rehabperioder, och då får man anpassa träningen utifrån det. ”Släpcykel”-övningen på golvet hemma, dagen efter korsbandsoperationen, var kanske inte den svettigaste träningen jag gjort men ett litet steg på vägen tillbaka för att kunna vara där jag är idag.
Träningen har mer eller mindre alltid varit en rutin. Hela livet. Förut kunde det dock gå någon vecka mellan passen medan jag andra veckor fyllde på med allt jag orkade. Som en regelbundet men med avbrott. På grund av att man inte orkat, inte prioriterat, känt sig låg eller andra mer eller mindre vaga anledningar.
Idag? Well. Med en uttalad svit har träningen fått ett annat fokus. En annan plats i livet. I många fall blir det pass med bra kvalitet. I värsta fall en snabb mile i löparskorna eller tjugo minuters enkel hemmaträning på mattan utan vikter. Plus den stora fördelen av att man aldrig behöver ”komma tillbaka” efter semester, julledighet eller annat som annars går att skylla på.
Framförallt har vi fyllts av massa insikter. Som att att tiden för träning, med lite planering, alltid finns. Att vi (jinx jinx) sällan är krassliga. Att löpartiderna sjunkit drastiskt. Och att man efter fyrtio fyllda kan vara i bättre form än när man var både tjugo och trettio.
Joråsåatte. Grattis till mig själv och så kör vi väl träning även idag, i morgon, på söndag, på månd… ja men ni fattar.
