Ibland önskar jag mig morgonpigghet. I julklapp och födelsedagspresent. Det behöver inte räcka året runt, snarare ett litet klippkort på tio gånger per år eller så. Fullgott för de få tillfällen jag verkligen behöver det, som inte är jobb eller resor i obehagligt tidiga morgontimmar.
För ja. Jag är morgontrött. Det är fakta. Mest för att jag genom åren har föredragit lugnet som infunnit sig på kvällarna när alla andra krupit ner i sina sängar. En stunds egentid. Allra helst inför lediga dagar. Priset det kostat har varit utebliven morgonmagi. För även om det tar emot att erkänna så har de arla timmarna något som kvällarna inte har.
Som den här tiden på året. I fjällen. När dagens första solstrålar träffar de florsockrade topparna och det böljande landskapet runtomkring klätts i en mäktig höstprakt.
Det var exakt den känslan jag hade en morgon i Villa Viste nyligen. Där dimman nere vid Kåvan låg tät men där man ändå kunde ana ett litet uns av blå himmel där uppe. Jag studsade ner i kläderna. Skorna snörades. Kameran hängdes på fästet. Kaffetermosen i ryggsäckens sidofack. Och så halvjoggade jag upp på Funäsdalsberget.
Och så hade jag bara nio gånger kvar på mitt klippkort med tidiga mornar. Men ack så värt det var. Ack så värt.
