Det hänger ganska tunga moln över Ginza när Maria och jag tar vår enkla men ändå löprunda. Det har bara gått tio minuter från det att vi klev upp ur sängen tills att vi snörat löparskorna. Men ska träningen träningen bli gjord när vi är på resande fot så är det first thing på morgonen som gäller.
Efter en enkel frukost signerad 7 Eleven, och en skön svalkande dusch, är vi på banan. Det är andra dagen i Tokyo och vi har ett skapligt hum om vad vi tänker hinna med den här dagen. Stadsdelen Roppongi, ett torn, något trevligt att äta och så har en liten halvspontan sak(e) som dykt upp på agendan.
Tokyos helt egna Eiffeltorn
Men vi tar sakerna i tur och ordning. Först ut får bli Tokyo Tower. Biljettläget har vi haft span på ett tag, utan att förhandsboka. Det verkar luftigt så vi köper biljett på luckan, utan några som helst problem. Vår bokade tid blir bara en kvart bort. Slingan fram till hissen tar oss genom tornets historia, hur bygget fortlöpte, prestigen och vad det står för idag.
Sedan bär det av uppåt. Högt över de närliggande husen. Tokyo Tower drar allt som allt iväg till 333 meter vilket gör det till stans näst högsta byggnadskonstruktion. Med sin karakteristiska form är tornet lätt att se från lite olika platser runtom i storstads-Tokyo. Men samtigit drunknar det lite bland alla andra skyskrapor.
Även om vi kliver ut på utsiktsplattformen 250 meter upp så når vi aldrig över grannhuset på andra sidan gatan. Azabudai Hills är med sina 325 meter Tokyos högsta skyskrapa. Ja, nu blir det ju en definitionsfråga om vad byggnader är. Högst behöver inte vara högst, det beror på vad man räknar in. Utsikten är ändå häftig här uppe, även om regnet smattrar mot rutorna och vi nästan slår i taket för den gråtunga himlen.
En väldigt oväntad Picasso-utställning
Det blir senlunch i Roppongi, överraskande bra dessutom, innan vi spontant och väldigt oväntat går på inte mindre än två konstutställningar på The National Art Center. Läs noga nu, för det är inte varje dag sånt här omnämns på bloggen.
Har ni någonsin varit på kalligrafiutställning? Nej? Japansk sådan? Oh lord, nej. Men det har nu vi varit, eftersom vi snubblar in på 42nd Yomiuri Shoho Exhibition där man förutom 40.000 miljarder väggmeter kalligrafi får lära sig fina ord som kanji, kana, sigillgravyr. Kanske inte mitt starkaste ämne i skolan (inte nu heller) men alltid lär man sig något.
Det vi egentligen går in för är Picasso through the Eyes of Paul Smith, där den brittiske modeskaparen fått fria händer att gå bananas med ett sjuttiotal Picasso-verk. Resultatet? Färgstarka och ibland smått galna miljöer, där vi strosar runt och får en rejäl lektion i spanjorens märkliga liv. Min egen största fundering efteråt? Om det var Picasso som gav upphov till det som vi idag känner som Finder-logotypen i MacOS. Bedöm själva i den fjärde bilden här under.
Konstmuseet blir hela resans kulturpeak. Kanske hela årets.
Sake-provning och barrunda
Något annat som vi inte förhandsbokat, men som finns på vår att-testa-lista, är sakeprovning. Utbudet på GetYourGuide är stort men vi enas om ett ställe alldeles i närheten av Tokyo Tower. Vi bokar. Tar en promenad i duggregnet från konstmuseet. Passerar spindelmonumentet Maman. Och anländer Sushi Garyu.
Där vi tydligen blir helt själva. En hel sushirestaurang bara till oss. Det är nästan ”fri bar” där vi får testa nio olika sake-varianter med egen påfyllnad från kylen alldeles vid bordet. Vi får känna skillnaden på hur olika karaktärer passar till olika nigiris och lär oss om seimaibuai, alltså hur stor del av riskornet som återstår efter poleringen. Dessutom får vi sprida ordet om Sverige, norrsken och hur kallt det kan bli på vintern.
Vi blir kvar i närmare två timmar innan vi promenerar tillbaka mot hotellet. Men innan Tokyokvällen är över för vår del har vi också hunnit med en fancy hotellbar i Ginza och ett något ruffigare ställe i en källarlokal strax intill. Tack och godnatt, från tre personer som kanske inte var helt körbara när vi slocknade i våra hotellsängar alldeles för sent för vårt eget bästa.
