Ja, så satt man då där i en Cessna 206. Tretusen meter ovanför marken, lätt dinglandes med benen i väntan på att få göra det. DET. Hoppet alltså (och inte tretusenmetersklubben). Eller ja, riktigt sådär glamoröst var det ju inte men det skulle kunna ha varit det. Verkligheten var dock så jävla mycket häftigare.
Efter nattens ihållande regn vaknade jag upp vid åttatiden och såg en blå himmel med ett uppsprickande molntäcke. Tanken på att det faktiskt skulle bli av blev allt starkare och efter ett telefonsamtal med Svante vid halvtio spikades det. Flygfältet nästa anhalt.
Jag är inte höjdrädd. Alls. Däremot har jag respekt för höjder men det är ju en annan sak. Att lyfta från Optands flygfält i den lilla Cessnan skulle nog ge en cellskräckskänsla åt flera. Det där tjafset bet inte på mig. Jag menar, har man suttit hopnköcklad i ett sådant plan förut, eller ett litet motorseglarplan så är man ju i alla fall lite härdad. Dessutom älskar jag ju att flyga så känslan av att vara ett barn på julafton puttade lätt bort den första känslan av nervositet som rimligtvis borde ha infunnit sig. När dessutom Östersund, Frösön, Storsjön och fjällvärlden breder ut sig i synfältet gör det bara upplevelsen än mer fullständigt totalt. Så vackert så man inte har tid att tänka på något annat.
Nervös blev jag dock senare. Första hoppare försvann ur planet på tvåtusenmeter. Att se någon vinka lite lätt, få ett stort smile i ansiktet för att sedan ”ramla” ur planet och bara försvinna i några hundra knyck bortom min åsyn gav mig en känsla som jag inte kan sätta ord på. Just nu i alla fall. Skumt. När hoppare nummer två försvann på knappt tretusen meter blev jag än mer nervös. Näst på tur var nämligen jag själv och tandeminstruktör Svante (som under stigningen till rätt höjd minst fyra gånger frågade hur jag kände mig… vaddå, såg jag nervös ut?). En sista check av utrustningen, sedan blev det flytt mot dörrhålet. Där hängde jag nu, fastkrokad i herr Lundberg. 10000 fot längre ner fanns fast mark. Snabbaste vägen ner? Att falla såklart. Jag vet inte om det någonsin pumpat så mycket adrenalin i min kropp som under dessa sekunder…
Fortsättning följer (här)…
Visst är det en underbar känsla.
Nu vet du varför fåglarna sjunger Daniel =)
Bara sätta igång och ta ett cert och hoppa själv..