Ready. Steady. Under en knapp tiondel av en sekund känner jag sedan plötsligt hur jag inte längre är fastförankrad med flygplanet. Jag ta mig fan flyger. Eller snarare faller. En Drydian är lös på tretusen meter. Det är för högt upp för att uppleva känslan av att marken närmar sig men bara vetskapen att det faktiskt går i nästan tvåhundra knyck gör att mitt adrenalinvrål förhoppningsvis hörs långt. Känslan är obeskrivlig.
I knappt en halvminut faller vi fritt och det här var nog en av de snabbaste halva minuter jag någonsin varit med om. Med ett ryck stannar vi sedan upp när Svante har utvecklat skärmen. Där hänger vi nu runt 1500 meter upp och dinglar med benen ovanför bortre Torvalla. Jag har plötsligt tid att faktiskt se mig om, till en vy man bara sett inifrån en Boeing 737 eller en MD80. Oviksfjällen i horisonten. Storsjön. Östersund i förgrunden och ett gigantiskt Cumulonimbus på ingång från Åre.
Resten av turen är en njutning. Efter fem-sex minuter tar vi mark och hoppet är över. Mac och Karro möter upp på fältet och jag kan inte riktigt sluta känna mig äckligt nöjd. Just innan jag lämnar klubben får jag en kommentar av Svante…
– När du tröttnat på fotbollen är du välkommen tillbaka…
Jag kan ju kort bara konstatera att jag gärna gör om det men samtidigt att den extra ultimata känslan måste vara att göra det själv. Helt själv. Så den dagen jag tröttnat på fotbollen, eller i alla fall slutat, så kanske jag återvänder och gör det igen. Fast på egen hand…
Fan vad sjukt. Sjukt kul! Tog du inga foton från ovan? 🙂
din knasboll! Det finns lättare sätt att ta livet av sig på 😉
Vaddå, jag lever ju? 😉
Martin, jag glömde besvara din fråga. Nej, det togs inga kort från själva hoppet från luften. Man hade möjlighet att få det filmat till en kostnad som jag inte var beredd att lägga vid tillfället.
[…] Tandemhoppet är ju som bekant nu då genomfört och det blev oerhört lyckat. Det var väl sommaren 2003 eller något sådant som idén kläcktes så det tog ju bara fyra år. Som min syster brukar säga… […]