Ibland blir jag lite extra glad när min kära bil dricker soppa. Framförallt de gånger då den dricker mindre soppa än jag på förhand spekulerat om, vilket är ofta. Rent allmänt dricker den faktiskt ”förvånansvärt” lite då det ändå är automatlåda (som många bestämt hävdar drar mer soppa än en manuell men där jag envist kastar in motargument slash fakta i strid ström).
Hur som helst, långkörningarna är en fröjd för snålögat. Hem till Vänersborg och Trollhättan klarar jag mig oftast på en tank (ibland blir det backup i Grums och/eller Sveg berodende på trafikklimatet). Lika långt är det till Norrköping men då är det ju faktiskt motorväg 32 av milen och 2+1-väg ytterligare fem. Då går det ju per automatik fortare men framförallt motorväg innebär också renare körning. Farthållare, vänsterfil, få gaspådrag och sedan kan man nästan med blotta ögat se hur förbrukningen per mil sjunker (för soppamätaren gör det knappt). Igår tändes lampan vid Körfältet, en kilometer hemifrån. Hemma summerade jag det hela – 0,72l/mil efter att jag clearat färddatorn vid avfärd åtta och en halv timme tidigare. Och då har jag inte vare sig planerat att snålköra eller ens gjort det för den delen även om skitväg och taskigt väglag sänkte tempot en aning från Tönnebro (norr om Gävle, där jag tar av mot Östersund). Nöjd och glad som kexchoklad. Typ.
Efter helgens 30-årsbravader i Peking och en allena roadtrip norrut så lyckades jag idag med konsttycket att vara klar, från uppstigning till avfärd mot jobb, på tjugo minuter. Det där måste senast ha hänt när jag hade ett tåg att passa runt 2005. Det kanske finns hopp om ett bättre morgontempo framöver…
Jag kan också meddela att installationen av AUX-mojängen i bilen hittills är värd varenda slant. På vägen hem igår agerade iPhonen både (Telia) Navigator samt wifi-hotspot åt iPad2:an, som i passagerarsätet låg ansluten till AUX:en strömmandes podcasts och webbradio utan att klaga det minsta. Paddan drar dessutom inget batteri! Men det förtjänar nog ett eget inlägg tror jag…
