Efter en närmast bedrövlig skidsäsong med tre ynka dagar fram tills igår så var det verkligen på plats med något riktigt på agendan. Eftersom det mer eller mindre har blivit tradition att köra en topptur på Getryggen varje säsong sedan några år (2009, 2010, 2011, 2012/2012 plus Sönner-turen 2012) så låg allt i våra egna händer. Var helgen rent av sista chansen? Dumt att gambla, man vet aldrig vad naturen har att erbjuda runt hörnet. April är som bekant april (som kan lura oss vart vi vill). Så, sagt och gjort.
När hyrskidorna var kirrade (japp, jag äger inga topptursprylar faktiskt) så bar det av mot fantastiska Storulvån där Snasahögarna ligger på rad. I all sin enkelhet och ensamhet men fulla prakt. Från våra 725 meter på parkeringen till 1382 meter på toppen. Drygt två timmar upp med lite fikapaus och korta återhämtningssessioner. Det behövs. Solen gassade, färgade våra ansikten vårvintervackra och vi bjöds på lätta men iskalla vindar på toppen. Bland molnen. För det drog ihop sig en aning på slutet och sikten ner de första hundra åkmetrarna var väl sådär. Men så snart det sprack upp var det fantastisk åkning, lätt uppåkt av tidigare topptursfanatiker (vi var väldigt o-själva på bergen denna dag, ingen av de tidigare dagarna jag kört har varit så välbefolkade) men skön snö under gassande sol. Så bra. Som det brukar vara.
Och vem fan har bråttom hem efter en sådan dag? Inte vi. Det blev en sväng på verandan med en mugg svart (om man kör bilen hem alltså, annars var det visst varm choklad med punsch som var da shit denna eftermiddag). Och då var det med all rätt som vi somnade i soffan framför den lite mindre actionladdade sändningen från Augusta. Jag minns inte ens att jag flyttade mig från soffan till sängen men sägnen (höhö) säger i alla fall det.
Dag fyra med skidor 2013. Alldeles för få dagar har det blivit men de som varit har varit ”sweet lord da shit from heaven”-bra. Punkt.
