Vi åker längs en gata i den centrala delen av staden. En korsning närmar sig. En kvinna djupt insjunken i sin egen värld uppenbarar sig. Snäckor i öronen, troligtvis långt inne. Hon går rätt ut i gatan rakt framför bilen. Inget markerat övergångsställe. Det kan bli farligt, trots låg hastighet. Jag ger henne tutan med min min varmaste gestikulering av typen ”Jag räddade ditt liv när du själv inte verkar särskilt rädd om det! I all välmening! Ha en bra dag kära medmänniska och var rädd om dig!”.
Hon blev inte glad. Hon måste dock ha tolkat det som ”Din klimakteriekossa, ge fan i att stirrandes rakt fram gå rätt ut i gatan utan omvärldskoll! Nästa förare kanske inte stannar!”. Det kan eventuellt ha varit något sådant jag själv faktiskt menade.
Hon gestikulerar tillbaka. Hon verkar fortfarande inte jättenöjd. Jag förstår dock inte riktigt vad hon menar. Hon ger mig fingret. Det långa. I mitten av handen. Just den detaljen förstod jag.
Återigen i all välmening och med hög jämställdhetsfaktor bemöter jag henne på samma sätt. Fingret tillbaka alltså. Det långa. I mitten av handen.
Up yours.