Dalsländska guldkorn, del 1

Redan i maj började så smått fundera på om det var läge att återupptäcka mina gamla hemtrakter. Dalsland (som även är en klassisk dramaserie av Galenskaparna…). Inte för att det sker allt för sällan att jag sätter min fot i landskapet men det är ju oftast på genomresa och då rakaste E45 igenom från Åmål i norr tills det att man passerar gränsen strax norr om Vänersborg.

Många saker ska man låta minnet och enbart minnet bevara (barnprogram exempelvis, de är sällan lika bra när man återser dem som lite äldre) men nu var det verkligen dags att utmana det där ödet. Det kan ju knappast bli sämre med åren?

Så. Målet var att se så mycket som möjligt under en dag men utan att vare sig hetsköra eller panikbesöka platser. Jag ville ha tid, lugn och ro att se mig om. Ett annat mål var att inte heller köra samma väg två gånger, vilket i princip nästan lyckades helt så när som på ett par kilometer. Efter att ha planlagt lämplig färdväg med så många småvägar som möjligt så begav jag mig inte jättetidigt en onsdagsförmiddag norrut från Trollhättan. 

Nytankad och nytvättad bil, en mugg svart från McD och GPS-klocka startad. Jag var redo att möta skogar, turistfällor, historiska platser, höga toppar, djupa grytor, de plattaste slätterna och dialektvariationerna jag borde vara bekant med sedan barnsben. Sverige i miniatyr låg framför mina fötter.

Dalsländska guldkorn, det första avsnittet av två.

Mina gamla löparspår

Första målet blev Granans skidstuga på Kroppefjäll, via väg 173 från Frändefors, ett smärre lokalt ösregn och över Sundals Ryr. Granan var ett ställe jag huserade i rätt ofta som barn med terränglöpning och längdskidåkning. Det måste ha varit minst 20 år sedan jag senast var där och i ärlighetens namn hade det inte hänt särskilt mycket.

Stugan stod kvar. Spåren var somrigt igenväxta och reklamskyltarna såg ungefär ut som jag minns dem. Inga konstigheter. Kaffestugan var öppen och det satt en äldre herre och läste morgonens färskaste nyheter i bladet. Det kändes desto konstigare. Mitt ute i skogen. Nåväl.

Borekulle – long time, no see

En väg jag cyklade några gånger när det begav sig i början på 90-talet var Stenhammarsvägen från Brålanda mot Kroppefjäll och sedan norrut och vägen längs ”fjället” på vänsterhanden och Örsjön på högerhanden. Målet var oftast den gamla fornborgen tillika utsiktsplatsen Borekulle med milsvid utsikt över Örsjön i förgrunden, Dalboslätten och Vänern i horisonten. En kort promenad på ett par hundra meter från vägen gör det hela lättillgängligt och det finns bänkar och bord om man är fikasugen.

Småvägarna norrut

Eftersom jag fortfarande höll på att balja i mig kaffet från Mc Donalds i Trollhättan (det blir ju sällan drickbart förrän det fått svalna en halvtimme) så gjorde jag inget större stopp här utan rullade vidare. Nästa planerade anhalt var Håverud och från Dals Rostock är det inte långa vägen eftersom det är enkelt att gena på småvägar mot Åsensbruk.

Jag tog ut på 166 från Rostock och tog första bästa av mot Åsensbruk efter bara någon kilometer. För att få en vackrare ankomst i Håverud kan det vara en bra idé att köra ”bakvägen”, över Upperud. I Åsensbruk är det skyltat dit och man får då kurviga små vägar omgivna av sjöar och lummiga trädgårdar.

Vill man så går det att luncha redan där men jag valde efter ett kort stopp att rulla vidare till det något bredare utbudet i Håverud ett par kilometer bort. Japp, istället för ett matställe i Upperud fanns det dubbelt så många – två – i just Håverud och ytterligare ett om man kommer bilbron över kanalen.

Lunch, en sväng i souvenirshoppen och självfallet en titt på när kanalskutan Håfverud slussade sig upp på akvedukten och vidare med Dalslands kanal. På den här platsen blir det inte mer turistigt än så men vackert är det. Mycket vackert.

Första etappen

Så, första etappen genom Dalsland fram till lunch gick alltså över Frändefors, Sundals Ryr, SK Granan och Borekulle på Kroppefjäll, Dals Rostock, Åsensbruk, Upperud och tillslut Håverud. Nästa etapp fortsätter norrut och platser med väldigt gamla anor. Mer om det i ett senare inlägg här.

Det här är del ett av min roadtrip Dalsländska guldkorn, där jag under en sommardag återupplevde och nyupplevde platser runt mina hemtrakter som jag knappt besökt under de tjugo senaste åren. Del nummer två återfinns här.