Dalsländska guldkorn, del 2

Det här är del två av min roadtrip Dalsländska guldkorn, där jag under en sommardag återupplevde och nyupplevde platser runt mina hemtrakter som jag knappt besökt under de tjugo senaste åren. Del nummer ett återfinns här.

Efter att ha kört ett förmiddagspass fram till lunchen i Håverud så var det dags att börja det lite längre eftermiddagspasset. Jag rullade tämligen nöjd och med en laxburgarlunch rikare ut ur Håverud och påbörjade färden på en av Sveriges kanske mest kända vägar i motorcykelsammanhang, nämligen över Brudfjället.

Kuperad, kurvig och på sina håll smal så det knappt räcker och absolut inte blir över. Men också väldigt vacker. Mer om Brudfjället och dess historia finns att läsa på brudfjallet.se. När man dryga milen senare rullar ner på avslutningen och in i Tisselskog så breder sjön Råvarpen ut sig och man får en klassisk Dalslandsvy med skogar, stugor, vatten och kuperad terräng. Det är inte så konstigt att folk avgudade de här platserna redan för tusentals år sedan. Och det är just till en sådan plats nästa stopp går.

Hällristningarna i Högsbyn, Tisselskogs socken, var den här dagens på förhand kanske mest hypade besöksmål då jag själv fascineras stort av den här typens fornlämningar. Att någon suttit just vid de här bergknallarna och ristat märkliga bilder för flera tusen år sedan kan inte annat än att skapa sköna fantasier. Och vi vet ju inte ens med säkerhet vad alla detaljer föreställer, till exempel den person som ser ut att göra en baklängesvolt över ett skepp.

Utöver detta finns det både fot- och handavtryck tillsammans med båtar, djur och andra föremål plus gravrösen. Det finns en slinga på runt en kilometer man kan ta sig runt och det rekommenderar jag verkligen. I anslutning till området finns även ett café och ett litet museum, även det sistnämnda är värt ett besök innan man rullar vidare.

Hällristningar, Högsbyn Tisselskog
Hällristningar, Högsbyn Tisselskog

Dalslands högsta punkt

Färden fortsätter genom de mytomspunna skogarna och jag kör vidare norrut med Dalslands högsta punkt som nästa anhalt. Bor man i Jämtland sedan ett dussin år tillbaka ungefär så är man tämligen bortskämd med att fjäll faktiskt är fjäll och att höga toppar faktiskt är höga toppar. Dalsland kvalar inte in på den punkten alls faktiskt men kan i alla fall trösta sig med att Baljåsen är ungefär dubbelt så hög som högsta punkten i exempelvis Danmark.

Från väg 164 har man tre kilometers grusväg att vänta innan man parkerar vid torpet Pettersborg. Därifrån har man vidare knappt två kilometers promenad innan man tillslut når toppen på 301 meter över havet. Raststuga och bänk finns till hands så det är bara att slå sig ner och njuta en stund. Dra några sköna skrik och höra ekot mellan bergknallarna. Magiskt.

Baljåsen - Dalslands högsta punkt
Baljåsen - Dalslands högsta punkt

Mot jättegrytor och middag

Eftersom sommaren är som den är 2013 så är jag rejält svettig när jag återvänder till bilen och det ska nästan bli skönt att sätta sig och svalka lite med ACC:n på 20°C. Jag har i princip bara ett stoppmål kvar på den här resan och klockan har redan börjat närma sig 17:30-tiden så det är inget att tveka på. Färden går vidare mot… dagens första felkörning! Jag skulle alltså inte ha svängt av väg 172 efter Billingsfors mot Dals Långed utan sonika fortsatt vidare mot just Steneby, som kommer bara en liten bit senare.

Anhalten jag vill nå är jättegrytorna i just Steneby, även detta en lämning men av naturens egen kraft. Jättegrytorna är lämningar från istidens smältvatten och bildades av fastkilade stenar och grus som det forsande vattnet sonika satte snurr på. I Steneby finns det ett antal på den rätt korta slingan runt och den dominerande grytan mäter ungefär sju-tio meter i diameter. Den har dessutom fått ett namn, ”Ingegerds kammare” efter sägnen om Ingegerds äventyr och öde på platsen i slutet på 1600-talet.

I tron om att sista anhalten är avklarad traskar jag vidare mot bilen men stannar mig själv på vägen ut från parkeringen. Mat!? Jodå. I anslutning till jättegrytorna (samt Steneby kyrka) ligger Dalslands Aktivitetscenter och restaurangen Stenebygrytan. Det är ju perfekt middagstid och älgburgaren kunde knappast suttit bättre i den välinredda ladugården. Som ett smäck! Har ni vägarna förbi i vilket sammanhang som helst så stanna här och ät, jag rekommenderar det varmt.

Ingegerds kammare, Steneby

Dalboslättens småvägar

Småvägar har ju varit något av dagens signum hittills och jag tänker också avsluta på småvägar. Jag har sett E45:an tillräckligt många gånger så vägen hem förlägger jag helt enkelt på Dalboslätten, efter att ha tagit väg 172/166 från Steneby till Mellerud via Bäckefors och där jag även korsade förmiddagens rutt ett par kilometer.

Från Mellerud drar jag via Grinstad, Åsebro, Bolstad, Gestad, Sikhall och Timmervik, hela vägen ut mot E45:an som då bara har några få kilometer kvar i dalsländskt territorium. Vissa av småvägarna har jag aldrig förut åkt ens här, som bara är ett par mil från Brålanda men det slår mig också att andelen vindkraftverk onekligen ökat markant. Med 100%. Men i solnedgången bildar de ändå fina siluetter så tycka vad man vill om dem men fotovänliga blev de.

Dalboslätten

Lugnt och tyst i bilen

När jag, elva timmar drygt efter avfärd, återigen tar mark på E45:an strax norr om Vänersborg slår det mig tydligt var fokus på dagen har varit. På upplevelser. Jag har, förutom en prat-podcast som avverkades första timmen av resan, inte lyssnat en enda minut på någon musik what so ever. Att inte ens ha tänkt tanken på att jag inte lyssnat eller att jag vill lyssna är anmärkningsvärt då jag allt som oftast har någon musikaliskt soppa rullandes i Spotify.

Men med Dalslandsupplevelser på schemat så kan det knappast ha känts nödvändigt. Jag noterar det beteendet…

Reclaim Dalsland, roadtrip i norra delen

25 mil senare

Slutligen landar jag hemma och kan börja summera dagen efter runt 25 mils bilåkande och kanske en knapp mil av promenerande. Bra väder, sköna vägar, vackra upplevelser och spännande historier har jag stött på när jag gick bananas och all in på mina gamla hemtrakter.

Jag har sågat Dalsland förut, som ”landskapet som Gud glömde” och att vi ska skänka skiten till Norge. Jag tar tillbaka det där nu. Mobiltäckningen var dessutom helt okej. Men jag är också väldigt glad över att få göra det som en inte längre hemmablind halvt inavlad dalslänning utan som mer mentalt inställd på turist-läget i huvudet. Det underlättar, för man ser onekligen saker annorlunda då.

Slutligen kan jag bara konstatera. Sverige i miniatyr levererade inte som jag minns det. Det levererade betydligt bättre. Dalsland är, trots allt, rubbat fantastiskt på väldigt många sätt.

3 KOMMENTARER

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.