Det var en misserabel säsong, den där anno 2013. Sett till fotboll, träning och underhållning. Försäsongen gick alldeles strålande och jag tror inte jag någonsin har haft en bättre kondition där jag varvat fotbollsträning med stenhårda intervallpass. Jag lovar er att jag pers:at på Göteborgsvarvet om inte… ja. Seriespelet hann jag bara köra fem-sex minuter i innan knät gick åt och jag blev placerad på rehab maj ut och inställt Göteborgsvarv. Rehab även juni ut. Juli, augusti och september ut också. Sedan var ju säsongen över. Det har varit helt förryckt att försöka få till rutin på träningen och inte ens gymkortet har löst mina största dilemman – att få regelbunden basis på att underhålla mina såkallade muskler. Att komma in i det där sköna flowet där kroppen skriker efter mer träning och där jag inte kan vänta på nästa pass.
Rehab är ju som bekant tråkigt och rehab på gym är om möjligt ännu tråkigare. Jag har försökt att köra pass av typen spinning (som var skitkul) och bodypump (som var skitkul). Men att släpa sig upp till träning halvsju en fredagsmorgon både lät och var svårt rent praktiskt. Det är ju mitt i natten. Trots att det i mitt tycke var helt fantastiskt skönt att gå till jobbet kvart-i-åtta på morgonen. Nytränad! Vardagslyx.
Problemet? Mål. Jag har tjatat om det inför många andra att mångas problem med att de inte får rutin på träningen är avsaknad av vettiga, rimliga och nåbara mål. Nu satt och sitter jag själv i båten, hur märkligt de än må låta. Jag menar, jag vill ju spela fotboll igen och borde ju onekligen vara angelägen om att få ett starkt knä. Men allt efter som insikten om att säsongen faktiskt tog slut den där söndagen i maj strax efter klockan 15 har också målen och ambitionerna sakta men säkert tynat bort och registrerats som olovlig frånvaro i livsprotokollet. Jag är tillbaka på ruta ett.
I veckan drar inomhusträningen igång igen och det är nu jag ser min stora chans till att landa i flowet igen, det där älskvärda flowet jag saknat i ett halvår. Med det tydliga målet att spela fotboll igen, att må bra igen och att uppleva rolig träning igen. Det blir en sväng med kalendern och spika passen framöver. Det finns inget annat. För egentligen vill jag ju inget hellre.
…och här tänkte jag lägga upp en bild på mitt nytrasade knä från matchen i maj men nej. De där vibbarna stryker jag nu. Minnet ska få flagna och jag ska tänka på säsongen 2014 istället. Där syns vi. På något sätt.