Det var en sådan där morgon. Ljus. Fantastiskt ljus. En stigande sol och en stadssiluett där i motljuset när vi kom på bron från Skärgår’n till fastlandet. När ljusstrimmorna smög mellan husen i gränderna och bländade mig en gång per kvarter. Kylig och klar morgon. Så gott som vindstilla. Det är svårt att pausa tiden men ibland önskar man att den kunde stå stilla. Några minuter i alla fall.
Man blir lätt sentimental på sådana promenader. Och där slog det mig. 92 år skulle morfar ha fyllt just precis den här vackra dagen. En dag att fira på sitt sätt. På söndag jubilierar vi på ett annat sätt. Då räknar vi in tio år sedan han försvann för gott ur våra liv. Saknad. Aldrig glömd. Aldrig.
