Jag tänkte först en mil. Plus minus några hundra meter. Men efter en stund slog mig tanken att testa en liten (…) halvny, längre och jobbigare bansträckning. Så jag bestämde mig för att det var värt ett försök. Ska man ändå bli trött så. Frösön kan vara väldigt flack emellanåt om man väljer sin runda med omsorg. Frösön kan vara väldigt oflack också, om man väljer sin runda med än mer omsorg. Det fick huvud, ben och faktiskt resten av kroppen bekänna idag. Mjukstart i knappt fyra kilometer, en svag stigning vidare till drygt fem kilometer och sedan – boom smack poow. 150 meters stigning på knappt två kilometer.
Från Lövstavägen hela vägen upp till Frösötornet. Den sista slingan kändes som att springa lodrätt upp. Inte riktigt så brant var det men brant var det. 60 meters stigning på 250 meter. Det satt som ett smäck i lår och vader. Och huvud så klart. Men det var huvudet som vann den matchen. Benen skrek mest. Men skönt var det.
Drygt 13km sprang jag in på. Det där var tredje löppasset på en vecka efter att, som sagt, inte ha löpt så mycket alls sedan i höstas. Fokus just nu är på att försöka återfå löptekniken framför att hålla bra tider. Det kommer ändå med tiden. Lugnt tempo och orka. Och att fisa.
Hold it…
Fisa?! Ja? Vem har inte sprungit där en halvbubblig mage smugit sig på efter ett par kilometer? Fis ut det medan du kan, annars riskerar du bara värre åkommor längs med loppet. Det är väl beprövat. Både värre åkommor och att fisa. Inte bara av mig. Det räcker med att ha sprungit Göteborgsvarvet några gånger för att inse att det är ganska många som kör samma grepp. Att fisa alltså. Annars finns ju alltid bajamajor tillhands (scrolla en bit ner på den forumsidan jag länkar till, så kan du läsa om mina bravader på Avenyn 2005). På Göteborgsvarvet alltså.
Lite värre med den saken runt Frösön en förmiddag i april.