Okej, nu finns det inte längre några undanflykter. Både ToughViking och Lidingöloppet är ju som bekant bokade, LA-resan som träningshinder är avklarad och nu återstår bara ett smärre semesterhinder på fyra veckor att övervinna. Fram tills dess, sex veckor ungefär, har jag all tid i världen på mig för att öka intensitet, mängd och form på träningen vilket också kommer att hjälpa mig in på ledighetens lata dagar.
Jag började idag, kan man väl säga. Bodypump. Ingen träningsnyhet men ack vad det känns i kroppen att man ”fuskat” det senaste. Ett bodypumppass varannan vecka håller inte. Framförallt är det intensiteten och pulsen som måste upp på mina träningspass känner jag. Jag har haft någon sorts motsträvig tröskel ett tag nu och har inte riktigt tagit mig över den. Det måste få bli jobbigt igen. Jag måste kunna bli helt jävla färdig under och efter loppen och jag måste tillåta mig själv att kötta på utav bara helskotta.
Jag vet inte riktigt varför jag fegar men det kanske är tidsoptimisten i mig som säger att det är länge kvar (95 respektive 123 dagar). Märkligt, för jag älskar ju att träna. Känslan av att vara ute och känslan efteråt. Och den långsiktiga som sätter klorna i kroppen, som bygger kondition, muskler och som göder vinnarinstinkten.
Nu kommer jag i och för sig inte vinna något av loppen så sett mer än mot mig själv. Det är ju i sig ganska bra. Att klara målen jag suktat efter så länge. Dessutom, bara grejen att få cykla hem tidigare i kväll med solen i ögonen och lätt medvind medan björkarna susade ovanför huvudet och vattnet kluckade under bron. Belöning. Ljuvlig sådan.
Och nu finns det som sagt inga undanflykter längre. Så, vad väntar jag på?
