När: 2 september 2007
Vad: Första fallskärmshoppet
Kuriosa: Min bror må ha hoppat 900+ gånger när detta skrivs men kom alltid ihåg – det var jag som gjorde det först.
Det hade hunnit bli september och två gånger under sommaren hade det blivit förskjutet på grund av dåligt väder. Eller som Svante sa, när han ringde den där gråtunga lördagen några veckor tidigare: ”Vi behöver 3000 meters sikt. Idag är det 300.”. Typ. Något sådant. Det var bara att konstatera, jag som knappt såg Frösön från balkongen där på Förlandsgränd.
Men så en lördagmorgon kom samtalet jag längtat efter. Himlen var blå som bara blåa himlar kan vara och vinden var stilla, så stilla som bara stilla vindar kan vara. Ute på Östersunds fallskärmsklubb stod min tandempilot Svante redo och efter en genomgång av hur allt går till släppte vi marken och begav oss upp i skyn.
Tjugo minuter senare dinglar jag med benen utanför ett fullt fungerande flygplan på drygt tretusen meters höjd. Fast förankrad i Svante, the tandem pilot. Som i sig sitter kvar i flygplanet. Medan jag hänger halvt utanför. Sedan så…
Ready. Steady. Under en knapp tiondel av en sekund känner jag sedan plötsligt hur jag inte längre är fast förankrad med flygplanet. Jag ta mig fan flyger. Eller snarare faller.
…som jag själv beskrev det på bloggen den dagen och dagen efter. Det fria fallet var brutalt häftigt och som den älskare av vyer och kartformat jag är så var det även en fantastiskt ball känsla att helt tyst hänga under skärmen och se ner på de jämtländska vidderna på 1500 meter. Mitt första tandemhopp var avklarat. Och fler skulle det bli har det visat sig, både 2010 och det tredje 2012.
När jag ska ta det där certet? Det återstår att se.
Foto: M. Kihlström
Trevligt skrivet! Alltid roligt att få ha delat en så positiv upplevelse med någon. Blue sky// Svante
Lika bra skrivet som det var hoppat!