Att inte bli kär i Venice

Efter ett misslyckat besök på ett stängt flygmuseum på Santa Monica Airport parkerade jag bilen så nära Stilla Havet jag kunde. Vinden är ljummen och i Venice kastar sig vågorna in över stranden precis som hos den nordliga grannen Santa Monica. Jag kom dit efter tips. Från flera personer. Varma rekommendationer som för visso baserade sig på 1994 och ”att man skulle behöva ge det ett tag”. Just det där med ”ett tag” var något jag inte hade men jag tog ryggan på ryggen och stegade ut i det rekommenderade okända.

Venice blandade verkligen och gav. Från inglasade lyxhus till nedgångna men estetiskt sminkade fasader. Från välklädda människor till västkustens mest bohemiska folk längst gatorna, på skateboards och surfbrädor. Alla sorter. Jag funderade på vilket som ger bästa bilden av den här delen av LA. Jag blev inte riktigt klok. Jag har försökt att smälta intrycken i efterhand men inte kommit fram till något vettigt. Är det ett lyxställe? Är det nedgånget och sönderknarkat som är grejen? Är det rentav hippt? Missade jag något väsentligt? Jag vet inte. Men tydligen.

För jag blev inte kär. Men det bästa av allt är att jag inte måste bli kär. I mitt resande fungerar det inte så. Jag prövar mig fram. Bockar av platser, händelser och upplevelser. Bra som dåliga. Det handlar om att pröva sig fram. Ibland ramlar allt på plats. Ibland inte. Precis som med allt annat. Jag får dock känslan av att man ska tycka om den här delen. Oavsett man gör det eller inte.

Bilderna finns kvar, de som jag tog och sparade. Både i huvudet och bildarkivet. Det här är mitt Venice.

Efter troligtvis alldeles för kort tid lämnade jag det bakom mig. Pacific Avenue tog mig norrut och hem. Hem till min stad. Så mycket hem det nu kan bli, Santa Monica. Eftermiddagens vindar svepte in med behaglig värme medan fötterna smakade på saltvattnet. Tid för reflektion. Det behövs ibland. Sista kvällen med handbagaget, på en strand 850 mil hemifrån och nio timmar efter det vanliga livet hemma.