Jag är en livs levande tidsoptimist, för jag vet att jag hinner och att det alltid löser sig i slutändan. Typ. För det är så tidsoptimister fungerar. För det gör det oftast. Inte alltid, men oftast, vilket då gör att jag sällan lär mig något av det heller. Tidsoptimist var det. På gott och ont. När bussåkandet begav sig på 90-talet så sprang jag på upploppet till busskuren, hellre än att stå där och huttra i bistra minusgrader, när vinden från Dalboslätten ven in över våra huvuden i januari. Exempelvis.
Kontanter på fickan är något jag sällan har. Betalar jag något på stan så betalar jag med kort. Kontanter är av ondo och belastar bara mina fickor, som går sönder och så måste jag köpa nya jeans. Typ. Jag vägrar att handla i butiker som olovligen tar ut kortavgifter, det borde vara kontantbetalarna som får stå för den avgiften. Enkel matematik.
Papperspost. Detta otyg som jag blev ovän med för några år sedan av olika skäl. Post på golvet innebar en negativ upplevelse i tider med varierande arbetsbelastning. Den biten har hängt med. Nu är det mest av principsak. 2014 ska man inte behöva få kontoutdrag eller fakturor på papper, de ska åka rätt in på min sida i internetbanken.
Men så hinner verkligheten (som vissa kallar den) ifatt mig. Karma is a bitch.
Häromdagen var en lång och konstig dag. Den fortsatte när jag kom hem för där var 90% av pappersposten som låg på golvet innanför dörren adresserad till mig. Detta följdes av att köparen av IKEA-pallen jag lagt ut var 23 minuter sen till vår avsatta tid. Som dessutom betalade hela kalaset i blandade småmynt.
Det är då man använder den. Hashtagen. En av mina favoriter när det vill sig illa. #avgå
