Känslan kommer nog aldrig gå ur kropp eller huvud och jag kommer nog aldrig att vänja mig vid att inte få hålla på. Det är förbannat svårt att inte bli spelsugen när man får stå på en kalasfin kritad gräsmatta och matchstart närmar sig. Att inte få snöra skorna. Att inte få tejpa benskydden. Inte svettas, slita eller spela. Men ändå känna doften av nyansad gräsmatta och lockas än mer. Det är nästan på gränsen att ens utsätta sig för det.
Ändå. Jag hoppas faktiskt att känslan aldrig går ur. En kärlek som aldrig försvinner. Även om jag inte kan spela.
